Mina källor är många och av olika karaktär. Mycken information hämtar jag från diverse artiklar på internet, allt från artiklar på Wikipedia till publicerade avhandlingar. Information hämtar jag även ur facklitteratur, studentlitteratur, arkeologiska rapporter, skrifter av amatörforskare, Riksantikvarieämbetets Fornsök samt från nytryck av t.ex lagböcker, jordeböcker och krönikor.
Mina egna teorier och beskrivningar kommer således ur en mix av olika källor, därav kommer källhänvisningar förekomma mycket sparsamt i mina texter. Endast i de fall jag uteslutande använt en eller ett fåtal källor för samma artikel anges dessa endast summariskt, alltså utan noter i mina texter.
KÄLLOR
Tre km nordost om Herrljunga ligger Fölene och dess medeltida kyrka med dess äldsta delar från 1100 talet.
Ta en titt på kartan eller starta upp din GPS, kyrkan är svår att inte hitta. Stenarna står på var sin sida om kyrkporten.
Runinskrifterna är de äldsta bevarade originaldokumenten på svenska. Runskriften fick sin största utbredning i Skandinavien och den kom att användas under mycket lång tid här hos oss.
Man tror att runskriften stammar från tiden kring Kristi födelse men man tvistar kring vilket skriftspråk som är dess förebild. De flesta är dock idag överens om att det sannolikt är det latinska alfabetet (romarnas skrift) som ligger till grund för runorna.
Runorna dyker upp i våra trakter under romersk järnålder (ca 0–400 e Kr), antagligen eftersom Norden då stod i tät kontakt med romarriket. Dessa tidiga runor omfattades av en runrad med 24 olika tecken.
Under perioden ca 500 - 700 förändrades språket i Skandinavien kraftigt. Detta medförde att man också nödgades modifiera skriftsystemet.
I början 700 talet skapades en ny runrad med endast 16 olika tecken som ersatte den äldre.
Den nya runraden togs i bruk ungefär samtidigt i hela Skandinavien.
Orsaken tros vara resultatet av en medveten skriftreform i hela Skandinavien, kanske skapad av handelsmän för att bättre kunna kommunicera kring handel och i affärer.
Runor i allmänhet
NOTERBARA KÄLLOR FÖR DENNA ARTIKEL
DIGITALA SVERIGES RUNINSKRIFTER - PUBLICERADE VOLYMER
RIKSARKIVET - SÖK I ARKIVEN
Stenen till vänster om kyrkporten
Vg 154
Stenen till höger om kyrkporten
Vg 153
RUNSTENAR VID FÖLENE KYRKA
RAÄ Fornsök - Fölene 3:1 - Fölene 3:2
Lördagen 16 juni 2018 fann jag mig på väg till trakterna av Vårgårda. Vårgårda/Herrljunga-området har sedan sommaren 2017 blivit ett favorit-område.
Det började i augisti 2017 med besök vid ett antal medeltids-kyrkor, däribland Eriksbergs gamla kyrka.
Vidare har jag konstaterat att dessa trakter är proppfulla av historiska lämningar, både mycket tidiga och även senare lämningar från nämnda medeltid.
Just denna dag var siktet inställt på en medeltida kyrkoruin (vilken blev en fantastisk upplevelse), några resta stenar från järnålder samt två runstenar.
Stenarna skulle enligt mina förstudier stå uppställda på varsin sida av kyrkporten till Fölene kyrka, vilket också visade sig stämma.
Jag var redan upprymd då jag nalkades stenarna som var dagens sista historiska nedslag. Förevarande besök, Tarsleds kyrkoruin samt gravfältet Nyckelbacken hade varit fantastiska, dessutom sken solen och det var 22° C.
Här står jag nu framför en mycket vacker runsten, den som står till vänster om kyrkporten. Stenens bergart är mörkt grå Granit och är daterad till omkring 1000 talet.
Runorna förefaller vara ovanligt djupa och grova och mycket välgjorda. Den här ristningen är ett exempel av många där ristaren tycks ha slarvat något vad gäller förberedelser avseende runornas disposition. De två siste runorna har hamnat för sig själva utanför övriga runors ramlinjer.
Jag noterar också att ramlinjerna är grundare än själva runorna, kan det vara så att man någon gång velat förstärka runorna och göra dem tydligare ?
Den äldsta uppgiften om stenens placering har Andreas Eric nedskrivit på sin teckning i ”Rannsakningar efter antikviteter” 1667-1684, där han menar att stenen fanns ”Vthan för Fölennes Wåcknhwss” (Utanför Fölenes Vapenhus).
Andreas Eric(i)s teckning i ”Rannsakningar efter antikviteter”.
Carl Gustaf Gottfrid Hilfeling (tecknare 1740-1823) finner 1791 stenen upprest på ”Fölene kyrkogård till venster vid ingången”, och kyrkoinventariet 1829 meddelar: ”I Fölene vapnhus ligger till golf en ristad sten”.
Det verkar som stenen mot slutet av 1700 talet stått uppställd på den plats den har idag, till vänster om kyrkporten vid kyrkans vapenhus. Och att stenen sedan i tidigt 1800 tal blivit nedlagd så som golv inne i vapenhuset.
1862 meddelar G. Brusewitz att inga spår av stenen finns. Men när N. G. Djurklou 1868 besökte Fölene, syntes inget av Vg 154. Djurklou höll dock för troligt att Vg 154 inlagts i korets grundmur liksom VG 153 som var synlig.
Misstanken bekräftades 1946, då stenen i samband med restaureringsarbeten i kyrkan påträffades liggande med runorna nedåt inne i muren i korets nordöstra hörn, 1 dm under marknivån. Stenen var vid återfinnandet brusten i två delar men lagades och restes på sin nuvarande plats 1947 genom Riksantikvarieämbetets försorg. Lagningen syns tydligt på bilden ovan.
Själva meddelandes lydelse har tolkats och det har då visat sig att stenen är en s.k. ”tegn-sten”. Tegn, thegn eller tägn var ett begrepp, en titel, som användes i Skandinavien och England. Ordets betydelse i Skandinavien är något oklar. Enligt riksantikvarieämbetet är de två huvudalternativen ”fri bonde” respektive ”krigare, medlem av kungens hird”.
Förekomsten av ”tegnstenar” i Sverige är absolut störst i Västergötland. Här ska enligt uppgift 18 stenar finnas emedan endast 8 stenar i Södermanland, 1 i Östergötland, 5 i Skåne och 2 i Småland.
osfriþr : risþi : stin : þonsi : eftÍR : osgÍR : hrþa : kuþan :trek : buta-sin
Åsfrid reste denna sten efter Asger, en mycket dugande man, sin make
Heder åt mina föregångare !
Här har jag flyttat mig fem meter åt höger och står framför Vg 153. Ett vackert arbete där mästaren kostat på sig att låta runlinjerna förenas i en smakfull ornamentik i stenens nedre del. Stenens bergart är grå Granit och är daterad till omkring 1000 talet.
Stenens ursprungliga plats är okänd. 1791 iakttogs emellertid denna sten (Vg 153) såväl som Vg 154 av Carl Gustaf Gottfrid Hilfeling (tecknare 1740-1823) så som upprest på ”Fölene kyrkogård, Vg 154 till venster vid ingången, Vg 153 till höger om densamma”.
Teckning till vänster föreställande Vg 153 är gjord, antingen av Hilfeling 1791, alternativt någon tid senare av Pehr Tham (fornforskare som omnämns som ”den siste rudbeckianen").
Noterbart för oss människor, som lever under 2000 talet, är att stenen redan 1791 var skadad då det på teckningen synes som att överdelen av stenen då saknades.
Denna överdel återfanns dock vid ett senare tillfälle.
Det finns en avbildning som gjordes av Djurklou 1868 samt möjligen fotograferad några år tidigare av Brusewitz, se bilder strax här nedan.
Överdelen är dock idag tyvärr återigen förkommen.
Då Brusewitz 1862 besökte Fölene saknades båda stenarna på kyrkogården ”hela kyrkan genomsöktes jemte sakristian och tornet, men ingen runsten fanns. Tillkalladt folk visade mig dock den ena af de båda (Vg 153) som framstack under chormuren, men låg mest dold der under, så att man såg icke stort mer än ett : Den andra runstenen deremot visste ingen menniska besked om.”
Djurklou kunde 1868 bekräfta denna uppgift: ”I kyrkan eller åtminstone på kyrkogården hafva funnits 2 runstenar af hvilka nu blott den ena återstår, lagd i chorets grundmur, der troligtvis den andra (Vg 154) äfven är att söka.”
Det visade sig senare att Djurklous misstanke till viss del stämde, Vg 154 hittades inmurad i korets vägg.
Teckning av Djurklou (sannolikt gjord 1868) av överdelen till Vg 153, vars större del här ligger under korväggen.
Fotografi av samma motiv som ovan.
Osäkert när fotografiet togs, men sannolikt år 1862 vid Brusewitz besök, alternativt 1868 då Djurklou gjorde sitt dito.
Båda stenarna har alltså i sen tid använts till byggnadsmaterial. Stenarna uttogs och restes invid sakristie-väggen 1937. Vg 153 fick sin nuvarande placering 1947 i samband med en större restaurering som genomfördes åren 1946 - 1949, då grunden förstärktes, taket lades om och ett värmesystem installerades.
Även Vg 153 är en s.k. ”tegn-sten”, och själva meddelandes lydelse har tolkats och redovisas här nedan.
: bun : risþi : sin : þo ... : sun : sin : haþa : kuþan : tirik :
Björn reste denna sten (efter)... sin son, en mycket dugande ung man
Ett stenhantverk utfört av en mästare för ungefär TUSEN år sedan ... fascinerande ... vackert !
Heder igen, åt människorna som gjorde detta mästerverk !
Vital historisk dokumentation
DIGITALT MUSEUM
