Angertuvan  -  då  jag  stod  på  borgen  anno  2017

I Skepplanda, mot norr, tag av vänster mot Hålanda, kör c.a 3 km, parkera och kolla sedan GPS:en och fotgå sedan c:a 2 km österut mot Angertuvan, det kommer att bli jobbigt, Angetuvan är ett högt berg.

Mina källor är många och av olika karaktär.  Mycken information hämtar jag från diverse artiklar på internet, allt från artiklar på Wikipedia till publicerade avhandlingar.  Information hämtar jag även ur facklitteratur, studentlitteratur, arkeologiska rapporter, skrifter av amatörforskare, Riksantikvarieämbetets Fornsök samt från nytryck av t.ex lagböcker,  jordeböcker och krönikor.

Mina egna teorier och beskrivningar kommer således ur en mix av olika källor, därav kommer källhänvisningar förekomma mycket sparsamt i mina texter.  Endast i de fall jag uteslutande använt en eller ett fåtal källor för samma artikel anges dessa endast  summariskt, alltså utan noter i mina texter.

KÄLLOR

FORNBORGEN  PÅ  ANGERTUVAN

RAÄ Fornsök   -  Skepplanda 113:1

Lördag förmiddag, dimman ligger tät,  jag är på väg mot en fornborg i Grönåns dalgång nordost om Skepplanda. I bilen tänker jag att jag saknar solen, det blir mycket finare foton då.

Framme enligt GPS:en,  parkerar bilen,  kollar kartan på iPhonen och går så iväg längs grusvägen bort mot Angertuvan.

Angertuvan visar sig vara ett högt berg,  omöjligt att forcera från det håll jag kommer (väster).   Måste följa bergsfoten vidare öster ut.  Det är blött på marken men turligt nog är stigen jag går på halv-frusen så att jag kommer vidare hyfsat torrskodd.  

Det visar sig senare att berget i V och S har lodräta stup, säkert 60-70 meter höga.  Från N är det mycket brant och delvis höga stup,  även från Ö är det mycket brant men här ges ändå en möjlighet att ta sig upp.

Genomsvett och delvis tack vare en liten stig så är jag äntligen uppe.  Berget är tyvärr ganska tätbevuxen av tall, björk och ek.   Svårt således att skaffa sig en uppfattning av borgens utbredning.   Givetvis avgränsas den av de branta/livsfarliga stupen,  men mot N och Ö är dess avgränsning svår att avgöra.  Just mot N och Ö som inte är avgränsade med stup finns chansen att hitta lämningar i form av murar eller vallar.

Mitt sökande försvåras av den täta vegetationen, djupa sprickor i berget samt av min halvtaskiga kondition.  Är ganska trött efter att ha vandrat runt hela berget för att hitta rätt angreppsvinkel samt efter att ha bestigit detsamma.

Jag blir mäkta imponerad då jag först når bergskanten mot S,  storslagen utsikt över ett till synes oändligt landskap av höga berg och dalar helt klädda av granskog.

Borgen utbreder sig i Ö-V riktning c:a 350 m och är på andra ledden c:a 100 m.  Vidare finns två krön, ett i Ö och ett i V med en sänka emellan.  Trots att jag inte lyckats finna några murar eller vallar som avgränsar borgen så gissar jag ändå att borgen har omfattat båda krönen, alltså hela berget.

I sänkan mellan krönen,  närmast det östra,  hittar jag en vattensamling, c:a 4x4 m, kanske är det en källa som än idag är vattenförande.  Färskt vatten torde varit en förutsättning för att anlägga en borg.

Grönåns dalgång har givetvis varit trafikerad sedan stenåldern då ju vattenvägarna var de viktigaste transportlederna på den tiden.    Ån var seglingsbar ända in i järnåldern och var då såklart en viktig transportled  genom den mycket svårforcerade Risveden in mot Västergötland,  liksom den samtidigt har varit härväg i orostider.

Efter hand (eller rent av parallellt med båttrafiken) som ån blev grundare längre fram i tiden,  vilket försvårade båttrafik med alltmer djupgående båtar,  anlades säkert en ridväg.  Sannolikt var vägens sträckning precis så som den är idag,  eller iallafall nästintill.

Ridvägen längs Grönåns dalgång,  via Skepplanda och vidare till Sollebrunn var en av medeltidens viktigaste leder. Efter Sollebrunn lämnade man Risveden och då man nådde Nossebro övergick landskapet i ett flackt och mer öppet odlingslandskap.  Därefter blev resan mot  Skara enklare.  Leden blev vägen mellan Lödöse och Skara och på flera ställen kan man fortfarande se hålvägar.

Området var i flera århundraden gränsbygd i fejderna mellan Sverige och Danmark.  Otaliga berättelser och sägner berättar om slag och skärmytslingar i Risved

Fornborgen på Angertuvan, gissar jag,  var en borg som förutom kan ha fungerat som tillflyktsplats för närliggande gårdar vid orostider även troligtvis har fungerat som en borg för bevakning av transportleden  i Grönåns dalgång.

Man skulle kunna tänka sig att fornborgen på Angertuvan, tillsammans med ytterligare tre strategiskt placerade borgar,  hade en koppling till en viktig handelsplats som hette Grönköp och som existerade någon period före 1000 talet.

Grönköp tros vara föregångaren till staden (gamla) Lödöse och därmed till Nya Lödöse och således även till Göteborg. Omkring 1050 var (gamla) Lödöse så starkt att det kan ha ersatt Grönköp som handelsplats.

En del av en åker mitt emot den gamla gästgivare-gården ”Vadbacka gästgivaregård”  vid Forsåns norra sida kallas Grönköp i gamla jordeböcker.

Det finns fyra strategiskt placerade fornborgar i området varav en är dem är den av mig idag besökta Angertuvans fornborg.

Rannebergets och Örnäsbergets fornborg i S respektive N om Grönåns mynning i Göta älv.  Dessa två borgar har då full kontroll över inloppet till Grönån.

Inne i Grönådalen finns ytterligare två fornborgar som kontrollerar ingången i dalen från inlandet,  Rapungabergets och Angertuvans fornborg.

De två senast nämnda borgarna,  Rapungabergets  och Angertuvans fornborg, l igger på ömse sidor om ridvägen in mot Västergötland och deras läge visar på att vägen var en mycket viktig transportled.

Rapungabergets fornborg har också haft god kontroll över Grönåns trafik, v em vet,  kanske är denna fornborg äldre än Angertuvan och var aktiv redan inan redvägen fanns?

Vadbacka gästgiveri startade 1684 i denna den sist uppförda gästgivargården i Ale härad,  platsen kallas av hävd Grönköp.

Namnet Vadbacka kommer av att man vadade över Forsån innan det fanns en bro.  Just denna bro är byggd över Forsån under 1800 talet.

Här syns de två fornborgar som enligt min egen gissning kontrollerade Grönåns dalgång från väster, och vidare via den redväg som sedan tog vid och ledde genom Risveden mot inlandet.  Den gamla redvägen följer troligtvis nutida vägsträckning mot sjön Vanderydsvattnet och Kobergs slott samt via en förgrening även mot Sollebrunn. Redvägen löper således mitt emellan de två borgarna.  

För hela bilden kring Grönköps (eventuella) norra kontrollanläggning över den historiska transportleden / härleden från Göteborg och Göta älv via Risveden in emot det centrala Västergötland klicka HÄR.

På väg mot Angertuvan i nådens år 2017,  än så länge är det flackt och glest mellan träden,  möjligen är det en aning blött emellanåt.   Det skulle visa sig bli en långt tuffare klättring än jag just här anade.

Här har jag redan haft brant uppförsbacke en stund, första kontakten med själva berget framför mig nu . . .  här kan man ju inte ta sig upp konstaterar jag omgående.  Ingen bra karta hade jag med mig utan det var bara att följa stupet österut och hoppas på en möjlig uppfart.

Jag var redan lite trött i benen men tanken på att ha tagit mej ända fram hit genom oländig terräng gjorde mig bergfast i min plan, att jag skulle upp.

Äntligen uppe!!

Nu är jag rejält trött i benen samt genomsvett men trots det mycket nöjd och inspirerad.   Här står jag i sänkan mellan borgens två krön,  närmast östra krönet.    Först såg jag att det blänkte mellan trädstammarna, väl framme såg det ut som en hel liten damm.   Kan det vara en källa som fortfarande är vattenförande . . .  den källa som är en förutsättning för varje fornborg  -  mycket möjligt.

Jag närmar mig källan  -  japp, detta torde varit borgens vattenförsörjning.

Jag vandrar vidare på borgen,  här är jag på västra krönet och tar mig sakta ut mot de lodräta klipporna mot söder.

Här är jag på väg fram emot västra stupet,  lite otäckt här,  jag ryser och jag vet att det snart stupar lodrätt ner 60-70 m.

Vilken fantastisk utsikt jag fick här idag!   Känns som att jag står på Mount Everest, ovan molnen.   Våra förfäder som tog sin tillflykt hit under  -  låt oss säga 500 talet  - torde trots allt ha känt sig hyfsat säkra här uppe.

OK  -  hit men inte längre !!

Framme vid stupen mot väster,  jag ryser.   Närmare än såhär förmår jag mig inte att gå.     

Tanken var,  då jag planerade utflykten att jag skulle filma här med kameran ut över stup-kanten  - men så lång vågade jag inte gå.  Det blev fina bilder ändå, utsikten var helt fenomenal, just häremot väster och ut över den svårforcerade Risveden.