1390

MARGARETA
1389-1396

RIKSFÖR.      STEN STURE d.ä 1501-1503

1410

1450

1430

1420

1460

1440

ERIK av POMMERN
1396-1439

1490

1470

1480

1510

1530

1520

1550

1540

1580

1560

1570

1590

1610

RIKSHÖVITS.      ENGELBREKT ENGELBREKTSSON  1436

KARL KNUTSSON

(Bonde) 1448-1457

KRISTIAN I
1457-1464

KARL KNUTSSON

(Bonde) 1464-1470

RIKSFÖRESTÅNDARE
STEN STURE den äldre
1470-1497

HANS

1497-1501

KRISTIAN II

1520-1521

GUSTAV VASA
1521-1560

RIKSFÖR.     SVANTE NILSSON (Sture) 1504-1512

RIKSFÖR.      ERIK TROLLE 1512

RIKSFÖR.      STEN STURE d.y 1512-1520

ERIK XIV
1560-1568
JOHAN III
1568-1592

RIKSFÖR.       KARL IX  1599-1604

SIGISMUND
1592-1599
KARL IX
1604-1611
GUSTAV II ADOLF
1611-1632

1640

1630

1660

1650

1670

1620

1690

1680

1700

KRISTINA
1632-1654

KARL X GUSTAV

1654-1660

KARL XI
1660-1697
KARL XII
1697-1718

RIKSFÖR.      KETTIL KARLSSON  1464-65                    

RIKSFÖR.      ERIK AXELSSON  1466-67

RIKSFÖR.      JÖNS BENGTSSON  1465-66

RIKSFÖR.      BENGT JÖNSSON  1448

RIKSFÖR.      JÖNS BENGTSSON  1457

RIKSFÖR.      ERIK AXELSSON  1457

RIKSFÖR.      NILS JÖNSSON  1448

RIKSHÖVITS.       KARL KNUTSSON  1436-40

1600

1500

1400

KRISTOFER af BAYERN

1440-1448

1710

1720

Sten Sture d.ä Gustafsson

Riksförest. i Sverige 1470-1497 och 1501-1503

Far - Gustav Anundsson Sture, riksråd och hövitsman på Kalmar slott.

Mor - Birgitta Stensdotter (Bielke)

Född - c:a 1440

Död - 14 december 1503 i Jönköping, han blev ca 36 år.

Begravd -1504 i Mariefreds kartusiankloster, som han själv grundlagt, men hans stoft flyttades senare till Kärnbo kyrka och 1576 till Strängnäs domkyrka.

Kristian I

Kung av Sverige 1457-1464

Far - Greve Didrik den lycklige av Oldenburg

Mor - Hedvig av Holstein

Född - februari 1426

Död - 21 maj 1481

Begravd - I ett kapell i Roskilde domkyrka som han själv byggt 1464.

Kombattanterna

Sten Sture den äldre lät beställa en skulptur för att hylla sin seger över unionskungen Kristian I vid slaget på Brunkeberg 1471. Skulpturen Sankt Göran och draken placerades i Storkyrkan i Stockholm 1489.

Den anses föreställa Sten Sture den äldre som riddaren, staden Stockholm och nationen som jungfrun och danskarna under unionskungen som draken.

Sten Sture  d.y - V.S - biskop  Trolle

Den nye ärkebiskopen Gustav Trolle invigdes i sitt ämbete av påven i Rom under våren 1515. Han lyckades även få påven att utfärda några bullor som skulle stärka ärkebiskopens världsliga makt. Bland annat bemyndigades Trolle att föra befäl över militära styrkor för att skydda kyrkans egendomar. Han fick också rätt till Stäkets slott i Mälaren och länet med samma namn, samt att lysa bann över dem eller den som ifrågasatte detta. Då riksföreståndaren fick veta vad som beslutats i kurian lät han beslagta de egendomar som låg under Stäket.

Vid återkomsten från Rom vägrade ärkebiskopen att avlägga trohetsed till riksföreståndaren och han vägrade att infinna sig hos Sten Sture i Stockholm då denne ville förhandla om Stäkets län. Riksföreståndaren blev rasande. Han beskyllde ärkebiskopen för att delta i en sammansvärjning som strävade efter att placera den danske kungen Kristian II, som efterträtt kung Hans 1513, på Sveriges tron.

Hösten 1516 belägrade riksföreståndarens styrkor Stäkets slott. Samtidigt förberedde den danske kungen ett anfall mot Sverige. Förhandlingarna mellan de båda länderna hade brutit samman 1515. Det stod klart för kung Kristian att han aldrig skulle kunna bli svensk kung på fredlig väg. Sommaren 1517 anlände en dansk flotta under befäl av Joakim Trolle, en bror till ärkebiskopen till Stockholm. Danska soldater sattes i land men slogs tillbaka av Sten Stures trupper vid Valla och därefter seglade flottan hem.

Kristian II (Tyrann)

Kung av Sverige 1520-1521

Far - Kung Hans av Sachsen

Mor - Kristina av Sachsen

Född - 1 juli 1481

Död - 25 januari 1559

Begravd - Sankt Knuts kyrka i Odense

Sten Sture d.y Svantesson

Riksförest. i Sverige 1512-1520

Far - Svante Nilsson Natt och Dag

Mor - Iliana Gädda

Född - c:a 1492

Död - 3 februari 1520 på Mälarens is

Begravd - Svartbrödraklostret, Gamla Stad Stockholm.

I samband med Stockholms blodbad grävdes hans lik upp för att brännas tillsammans med liken av de andra dömda och avrättade personerna. En gravsten har rests på Katarina kyrkogård på Södermalm.

Kombattanterna

Slaget vid Brännkyrka. Målning av J.G. Sandberg (1782-1854)

Skottek, 2015, minnesplats för Sten Sture d.y, intill den plats vid Åsunden utanför Ulricehamn där han skottskadades så illa att han dog på Mälarens is på väg hem till Stockholm.

Sten Sture den yngres död på Mälarens is, av Carl Gustaf Hellqvist (1880).

Minnesstenen vid Åsunden 2015

Stortorget i Gamla stan där av-rättningarna ägde rum.

Första offren blev de båda biskoparna Matthias av Strängnäs och Vincent av Skara

Torsdagen dn 10 oktober, just när kyrkklockorna i staden slog 11, tågade Sten Stures trupper mot Brunkebergsåsen. Sammanlagt uppgick de båda sidornas styrkor till mellan tvåtusen och tretusen man. Kristians trupper var väl förskansade bakom korgar fyllda med sand och sten. Kungen avdelade en styrka för att skydda flottan och en annan gick i ställning vid Klara kloster för att se till att Sten Stures trupper inte skulle kunna få kontakt med de styrkor under Knut Posses ledning som stod inne i staden. De kungliga trupperna lyckades stå emot de första anfallen och angriparna slogs tillbaka. De kungliga trupperna begick sedan ett fatalt misstag. De bestämde sig för att möta angriparna på öppen mark. Sten Sture och Nils Bosson Sture med ryttare och fotfolk tog sig fram till trakten av nuvarande Hötorget i Stockholm.


Sten Sture planerade att fånga de kungatrogna (anhängarna till Kristian I) i ett kniptångsliknande anfall. Han skulle anfalla från väster, Nils i en kringgående manöver från öster, och Knut Posse från Stadsholmen som vi i dag kallar Gamla stan.


Slutstriden inleddes när Nils stora trupp bröt fram ur skogen norr om åsen och Knut Posse samtidigt anföll från Stadsholmen.  Anfallet kom så plötsligt att de kungatrogna trupperna vid Sankta Klara kloster  skars av från sin huvudstyrka och kunde oskadliggöras. Skottlossningen blev livlig. Bland annat träffades Kristian I i munnen av en kula från en hakebössa. Han förlorade flera tänder och måste dra sig tillbaka och föras ombord på sitt skepp.


Kung Kristian flydde med resterna av sin här mot skeppen på Käpplingen (idag Blasieholmen). Många kungatrogna drunknade när bron rasade. Sten hade därvid vunnit slaget. På slagfältet låg mängder av stupade och sårade. Då de båda sidornas arméer drabbade samman tvingades Kristians trupper att dra sig tillbaka under svåra förluster och efter en kort strid fick även de enheter som fortfarande befann sig bakom förskansningarna retirera. Sten Stures seger var ett faktum.


Slaget vid Brunkeberg betraktades länge i historieskrivningen som en svensk seger över danskarna. Verkligheten var emellertid mer komplicerad. Striden stod inte endast mellan svenskar och danskar utan också mellan olika stormannafraktioner och landskapsmenigheter.


Sveriges självständighet och hans egen ställning tryggades för tjugofem år framåt genom segern i slaget vid Brunkeberg den 10 oktober 1471. Sverige fick efter årtionden av nästan oavbrutna fejder en längre tids så gott som ostört lugn, och Brunkebergssegern medförde en nationell väckelse som leddes av riksföreståndaren. Den tog sig bland annat uttryck i grundläggandet av Uppsala universitet, som öppnades 1477 på initiativ av ärkebiskop Jakob Ulfsson, men under intresserad medverkan av Sten Sture. I riksstyrelsen stödde sig riksföreståndaren väsentligen på de lägre folkklasserna, som hyste varm tillgivenhet för honom, och han torde själv ha betraktat sig som efterföljare till Engelbrekt. Redan denna omständighet vållade efter hand en motsättning mellan honom och rådsaristokratien, framför allt biskoparna, och man kan betrakta Kalmar recess 1483 som ett tidigt uttryck av detta.

Slaget vid Brunkeberg
Unionens återupprättande - slaget vid Rotebro

Genom Kalmar recess erkändes konung Hans av Danmark mot Sten Stures vilja som svensk konung

Trots de förnyade försöken att upprätta unionen och den inre maktkampen kan Sten Stures ställning i slutet av 1480-talet beskrivas som säker. Det som skulle leda till hans fall i slutet av det följande decenniet hade att göra med utrikespolitiska förvecklingar. Sten Sture förde en expansiv politik vid Finska viken. Samtidigt blev de rysk-svenska relationerna alltmer ansträngda när ryssarna anklagade svenskarna för att ha kränkt de gränser som fastställts i Nöteborgstraktaten 1323. Samtidigt slöt kung Hans förbund med Ryssland.


I denna mycket besvärliga utrikespolitiska situation ökade spänningarna mellan riksföreståndaren och rådet. Sten Sture hade också råkat i konflikt med kyrkan efter att ha lagt beslag på ett omfattande godskomplex i Sörmland som även domkyrkan i Uppsala gjorde anspråk på.


1495 tog Sten Sture personligen ledningen i kriget mot Ryssland. De ryska angreppen mot Viborg och Nyslott slogs tillbaka, men stora delar av Karelen, Nyland och Österbotten härjades. Fred slöts 1497. Det fastslogs att denna skulle råda i sex år och att Nöteborgstraktatens bestämmelser skulle gälla.

Sten Sture återvände till Sverige 1496 medan kriget ännu pågick. Oppositionen mot honom hade vuxit sig stark under ärkebiskopen Jakob Ulvssons ledning. Riksföreståndaren uppmanades att lägga ner sitt ämbete. Sten Sture vägrade och strider utbröt. Stureanhängarna brände ner ärkebiskopens gårdar. Kung Hans blandade sig nu i striden på ärkebiskopens sida. Han begav sig till Sverige och danska trupper marscherade mot Stockholm. Dessa besegrade Sten Stures trupper vid Rotebro 1497 och förhandlingar inleddes.


Resultatet blev att Sten Sture tvingades att avgå och att Hans kröntes till Sveriges kung. De medlemmar i riksrådet som velat se Sten Sture avsatt hoppades kunna skjuta fram sina positioner och få del av de län som den nye kungen skulle dela ut i samband med sin kröning. Dessa förhoppningar kom emellertid på skam. Ett växande missnöje med kungen började jäsa. 1501 sade de svenska stormännen upp tro och lydnad till kung Hans. I stället utsågs Sten Sture åter till riksföreståndare. Steg för steg förlorade danskarna sina besittningar i riket och slutligen var endast Kalmar, Borgholm och Gotland i danska händer.

Sista slaget, i  Uppsala

Långfredagsslaget i Uppsala den 6 april 1520 var ett slag mellan en svensk bondehär, anhängare till Sten Sture den yngre, och kung Kristian II:s danska armé.

Slaget började med att de svenska trupperna gick till anfall i snöoväder. Snön gjorde att det danska kavalleriet hade svårt att samordna anfall och de utländska legotrupperna hade svårt att hålla sina eldhandvapen torra så att de kunde avfyras. I det handgemäng som följde var även bondeuppbådets yxor ett farligt vapen. De svenska trupperna tog därför ut segern i förskott och började plundra slagfältet, vilket gjorde det möjligt för de danska trupperna att samla sig till ett motanfall, och slaget slutade med dansk seger.


De stupade svenskarna verkar ha fått ligga kvar på slagfältet länge, möjligtvis därför att Sverige var lyst i bann och döda fick därför inte begravas i vigd jord. År 2001 upptäcktes en massgrav i området öster om Uppsala slott. Totalt hittades skelett efter 60 individer i området och skeletten visade tecken på svärdshugg och andra skador som uppkommit genom våld. Skeletten visade också tecken på att ha legat utomhus och härjats av väder och vind.

Slagfältet har lokaliserats till området mellan Akademiska sjukhuset och Studenternas IP.


På våren belägrades Stockholm och under sommaren föll Sturarnas fästen i Västerås och Stegeborg. Kristian II lovade att styra i enlighet med svensk lag. Allmän amnesti för hans politiska motståndare utlovades också. I början av september gav Stockholm upp och öppnade sina portar för den danske kungen.

Stockholms blodbad

Snart skulle emellertid den svenska aristokratin bli varse hur mycket den danske kungens löften var värda. Den 4 november kröntes Kristian till svensk kung i Storkyrkan i Stockholm. Sedan ägde ett stort gästabud rum. Olaus Petri (svensk historiker 1493 - 1552) skriver: ”Då nu den högtiden ändad var, om onsdagen där näst efter, begyntes ett annat gästabud.” Över åttio svenska stormän skulle mista livet. Sten Sture den yngres kropp grävdes upp ur jorden vid Svartbrödraklostret där den legat i över ett halvår för att brännas. Vi känner händelsen som Stockholms blodbad, och med dessa brutala avrättningarna får man anse att ytterligare ett svenska krig är avslutat.

DE  BÅDA  STURARNA

Stora delar av 1400 talet och det tidiga 1500 talet var en orolig tid i svensk historia. Politiska grupperingar kämpade mot varandra. Lojaliteterna skiftade när striden stod mellan unionskung och riksföreståndare och mellan fraktioner av stormannaätter. Två personer spelade så framträdande roller att perioden 1470–1520 fått bära deras namn. Efter Sten Sture den äldre och Sten Sture den yngre kallar vi den epoken för ”Sturarnas tid”.


Men de var alltså inte släkt. Sten Sture den äldre var son till riksrådet Gustav Sture av Sjöbladsätten. Sten Sture den yngre härstammade från en gren av släkten Natt och Dag. Skälet till att han använde sig av namnet Sture var att hans farfar Nils Bosson (Natt och Dag) hade gjort det. Denne hade i sin tur tagit namnet från sin morfar, stormannen Sven Sture. Nils Bosson Stures son Svante kallade sig dock endast Svante Nilsson.


Både Sture d.ä och dito d.y stred för ett självständigt Sverige mot Kalmarunionens regenter. Sture d.ä slogs mot Kristian I under perioden 1470 - 1503. Sture d.y slogs mot Kristian II (Tyrann)  under perioden 1512 - 1520.

STEN  STURE  d.ä  Gustafsson

I maj 1470 låg Sveriges kung Karl Knutsson Bonde för döden. I sitt testamente lämnade han en stor del av sin förmögenhet vidare till sin son Karl Karlsson. Sonen fick även ärva det förgyllda svärdet och spiran, kungamaktens symboler. Sverige var ännu inte något arvrike men det stod klart för många att den gamle kungen hade för avsikt att placera sin son på Sveriges tron. I testamentet utsåg kungen Sten Sture, som genom sin mor var släkt med kungen och även gjort sig känd som en god krigare, till talesman för sonen Karl. Herr Sten lovade att efter bästa förmåga bevaka dennes intressen. Det skulle emellertid visa sig att han hade helt andra planer.


Efter kungens död följde en kort maktkamp mellan Sten Sture och Ivar Axelsson Tott, en inflytelserik storman som dessutom var gift med Karl Knutssons dotter Magdalena.


Eftersom han var gift med den avlidne kungens dotter såg Ivar Axelsson naturligtvis gärna att en stor del av arvet efter kungen hamnade i hustruns händer. Tillsammans med Sten Sture ingick han en överenskommelse där Sten Sture lovade att se till att Karl Karlsson, vars rättigheter han lovat att tillvarata, endast fick en mindre del av arvet. Han garanterade även att denne aldrig skulle bli kung. I gengäld tillät Ivar Axelsson att Sten Sture styrde över Sverige som riksföreståndare.

Kriget  inleds

Den politiska situationen i Sverige 1470 var allt annat än stabil. Den danske kungen Kristian I , som varit svensk kung 1457-1464, gjorde fortfarande anspråk på Sveriges tron och understöddes i dessa krav av landsflyktiga svenska stormän. Skulle Kalmarunionen bevaras eller inte? Redan vid tiden för Karl Knutssons död i maj 1470 förbereddes ett danskt anfall mot Sverige. Kristian hade även kommit överens med de tyska hansestäderna om en handelsblockad mot Sverige.

På hösten 1471 stod kriget för dörren. I september anlände den danska flottan till Stockholm där den ankrade vid Djurgården. Förhandlingar inleddes samtidigt som Sten Sture reste iväg för att försäkra sig om stöd från folket i de landskap som ogillade Kristian, däribland Dalarna. Detta tvingade den danske kungen till motåtgärder.

Han lät sätta i land krigsfolk från fartygen och upprättade ett befäst läger på Norrmalm. Även Kristian sökte folkligt stöd och fann det bland annat i Uppland. Sten Stures trupper närmade sig Stockholm. Vid framkomsten till huvudstaden ställde han den danske kungen inför ett ultimatum. Om konflikten skulle lösas under fredliga former måste Kristian dra bort sina trupper. Den danske kungen vägrade. Båda sidor gjorde sig redo för strid.

STEN  STURE  d.y  Svantesson

Svante Nilsson efterträddes 1512 av sin nittonårige son Sten Svantesson. Denne lade till Sture till sitt namn och kom därmed att gå till historien som Sten Sture den yngre. Det var emellertid långt ifrån självklart att sonen skulle efterträda fadern som riksföreståndare. När Svante Nilsson gick ur tiden rådde det starka spänningar mellan honom och den del av rådet som stod under ledning av ärkebiskopen Jakob Ulvsson. Denna fraktion valde lagrådet Erik Trolle till ny riksföreståndare i januari 1512. Sten Sture lyckades emellertid få valet upphävt. Ett nytt val sköts på framtiden. Under tiden skulle makten ligga i rådets händer. Båda sidor förberedde sig för det slutliga avgörandet.


Sten Sture ingick förbund med de fogdar och hövitsmän som han betraktade som pålitliga. Under sina resor genom landet lät han sig bli hyllad som riksföreståndare av menigheten. Hans motståndare svarade med att ingå ett avtal med den danske kungen. Efter stormiga förhandlingar och vapenskrammel kunde Sten Sture väljas till riksföreståndare i Stockholm i juli 1512. Valet kunde ske sedan Sten Sture tvingats avge löften som skulle öka såväl rådets som kyrkans makt.

Slaget vid Brännkyrka

Sommaren 1518 anlände en ny dansk flotta till Stockholm. Kristian II förde själv befälet och med sig hade han femhundra man. De kungliga trupperna inledde en belägring av huvudstaden men tvingades häva denna sedan de besegrats av Sten Stures trupper vid Brännkyrka. Den danska flottan seglade hem, men förberedelser för ett nytt fälttåg inleddes omedelbart. Danska trupper gick in i Västergötland där man började bygga upp Älvsborgs fästning, som hade raserats under det tidiga 1500 talets strider. Borgholms slott på Öland erövrades. Men belägringen av Kalmar fick avbrytas sedan Sten Stures trupper ingripit.

Slaget på Åsundens is

Vid nyårstid 1520 gick den danske kungens legoknektar in i Västergötland. Hären stod under befäl av Otto Krumpen. På sjön Åsundens is drabbade Sten Stures styrkor samman med den danska hären. Redan i slagets inledning sårades den svenske befälhavaren svårt av en kanonkula. Han fördes mot Stockholm men han nådde aldrig huvudstaden. Den 3 februari 1520 dog han på Mälarens is. Hans änka, Kristina Gyllenstierna, övertog ledningen i Stockholm. Rådsaristokratin gjorde snart upp med den danske kungen och sedan återstod det endast för honom att besegra Stureanhängarna.

1503 befann sig Sten Sture tillsammans med Hemming Gadh vid dansk-svenska gränsen dit de eskorterat kung Hans drottning Kristina. Under återresan till huvudstaden dog Sten Sture i Jönköping. I början av 1504 valdes riksrådet Svante Nilsson till ny riksföreståndare. Hans tid vid makten kom att präglas av motsättningarna till Danmark. Dessutom fanns det hela tiden en inre opposition som önskade ett närmande till den danske kungen. Detta var fortfarande läget då Svante Nilsson avled i januari 1512.

Svante Nilsson

Kartan beskriver svenskarnas sista anfall och Nils Stures kringgående rörelse.

Gustav Trolle