Det var nådens år 1612.   Svenska armen och flottan var upptagna på andra sidan Östersjön i kriget mot Polen.   Även mot  Danmark   rådde  det  krigstillstånd, men  här   hade  inga  krigiska  händelser ägt  rum  sedan  svenskarna  under  Gustaf II  Adolf midsommardagen 1611  överrumplat  den  danska  gränsstaden  Cristianopel och där anställt det  sedvanliga blodbadet  på  stadens  innevånare.   Den danske  kungen  Christian  IV  förberedde emellertid  ett  större  företag  mot Sverige till  våren  1612  och  värvade  krigsfolk  i Tyskland  (Oldenburgare),  i  Skottland och  i England.  I januari  1612 fick  han underrättelser  om  att  i  hela  Västergötland  fanns  inget  svenskt  krigsfolk,  med undantag av  besättningarna  på  Gamla Elfsborg  och  Gullbergs  Fäste.  Som  den tidigare  stränga   vintern  övergått  i  blidväder  beslöt  han  sig  för  att   redan  nu göra  ett  härjningståg in  i Västergötland och för att  "ha  ryggen fri"  inta Gullberg för   att   med   en   dansk   besättning   här hålla  Elfsborg  under  kontroll.  Att  även intaga Elfsborg, med dess starka fortifikatoriska anläggningar och stora besättning på 600 man,  ansåg  han  sig icke ha folk nog  tillhands.


På  morgonen  den  26  januari  bröt  han upp från  Varberg  i spetsen  för en ryttarstyrka  på 2500 man,  huvudsakligen  värvat utländskt krigsfolk.  Avsikten var att direkt efter  8-milsritten, man  kunde  rida långt på den tiden,  med nattlig överrumpling   ta   Gullberg.    Man   medförde långa stormstegar, parvis klövjade på två hästar. Riksgränsen, strax  söder  om  nuvarande   Mölndal,    passerades   vid   midnatt,  och  drygt  en  timme  senare  stod man framför Gullberg.   Den snabba anmarschenvar   en   garanti   för   att   eventuell svensk spaning inte skulle hinna varna besättningen på Gullberg.   Ungefär 800 meter framför fästet gjordes halt och avsittning. Medförda stormstegar  klövjades av. Hästhållare  och  vakt  utsattes  och  i två kolonner   började   man   framryckningen.   Den högra följde Gullbergsåns västra strand med uppgift att storma och ta  östra  delen  av  södra  muren,  muren som innanför vallgraven gick från Gullbergsån till Gullbergs vassar. Den vänstra kolonnen gick fram i terrängen där nu gamla mosaiska kyrkogården  ligger, med uppgift att storma och ta västra delen av muren.  Genom denna delade framryckning undvek man att stöta på utanverket Swingeln framför  porten, med dess bevakning.

Christian, som var en stor älskar  av mat och framför  allt dryck, hade räknat med att äta frukost i Gullbergs fäste, dymedelst rekreerande sig efter den långa ritten från Varberg, anbefaller "skummande av raseri"  en ny stormning,  som dock  röner  lika  liten  framgång  som  de tre föregående.    Då övergår danskarna till en annan taktik, kanske delvis beroende på att  förrådet av medförda stormstegar till stor del förbrukats,  och som det  nu börjar ljusna kan försvararna   använda både kanoner och musköter.   Man anfaller  "Swingeln",  som i detta  läge kanske inte försvaras.    Genom förbindelsegången tränger man fram mot fästningsporten, som man bearbetar med  "petarder",  långa stänger,  framtill  försedda med kraftiga krutladdningar antända med en stubin.  Vid femte petardern brister ena dörrhalva av den järnbeslagna ekporten.   Segervissa strömmar så danskarna in i valvet.    Men här möts de av en obehaglig överraskning.    I stället  för  ett  antal  försvarare  som  lätt  kan  nedkämpas  med svärden  stöter de  på  en  blockering  av tomma tunnor,  lakekar, smörkärnor, vagnshjul och annan bråte.    De måste sticka svärden i slidan och börja röja upp i bråten med  händerna.   Då , begjutas  de med  skållhet  lut,  som kvinnorna häller ner över dem.    Luten   träffar   händerna och stänker i ansiktena.   Samtidigt haglar stenar över dem.   Pistoler och musköter, avfyrade på korta håll kräver sin tribut.   De bakomvarande  tränger  på och trängseln blir så svår att flera faller i brunnen intill ena väggen i portgången.   Ett trettiotal av de anfallande viker undan genom en  port  mot  nedre  borggården,  men de övriga drar  sig tillbaka och söker skydd i  själva  portvalvet.    Anfallet är stoppat, men faran  är ej över för de försvarande.   Över tusen danskar  står  framför  porten beredda  tränga  in i  "död  vinkel"  för fästningens  kanoner.      Emerencia låter då flytta  två kanoner  från  södra vallen och sätta  upp dem på taket av en låg byggnad innanför  portgången.     Kanonerna laddas med skrot och avskjutes ner genom por valvet mot de sammanpackade danskarna.     Då ger danskarna upp.     Men innan de  lämnar  platsen framför  fästningen skickar kung Christian fram en parlamentär, trumpetare med vit flagga.  Denne begär att få tala med kommendanten.   


Emerencia  tillkallas och säger till honom att  "vad han vill  säga kommendanten kan han  säga  henne". Parlamentären framför då en begäran från danskarna att  de skall få hämta sina döda.    De har 200 stupade i portvalvet  och strax  utanför porten.    Men Emerencia, som kanske fruktar ett  försåt, svarar:   "Nej, har Gudi varit oss så nådig att  han  tillåtit oss slå dem ihjäl, så skola vi ock begrava dem".     Och  så  ber  hon  parlamentären:  "Hälsa   Kong   Christian   att   de  danske kom oss lite häftigt  uppå i natt, men vill de göra  oss ett  nytt  besök vid middagstiden så skola  vi hava  en  bättre  anrättning att  bjuda dem på". När hon så står där  på  södra  vallen  får  hon  i  det  allt klarare morgonljuset se att nedanför på ängen håller en liten ryttarskara, ståtliga ryttare,  väl  beridna  och  bland  dem  en ryttare  på en vit häst.   Hon tänker  då  -att där har vi den danske kungen.    Ger sa sin  bäste  artillerist, en  gammal  "byssemästare",  order:  "Skjut  på  ryttaren  på den vita hästen!"   Och han skjuter och träffar.   Men tyvärr är det inte Christian, utan  en  överste  i kungens  följe.   Men Christian sitter så nära på sin häst att blodet från den dödade danske översten stänker  kungen i ansiktet och då utropar han  vredgat:  "Däveln  ta  Kråken.   Han sover icke.   Detta var ämnat åt mig".



Så drar då danskarna bort mot Nya Lödöse.   Men vid inbrytningen genom porten har ett 30-tal av danskarna genom en liten sidoport kommit in på nedre borggården.   När de fortsätter över denna kommer de till en port och genom denna in i en bagarstuga där borgens alla barn äro samlade under uppsikt av en piga.  När danskarna stormar in blir barnen förskräckta  och  "skriker  i  högan sky".    Men pigan hon "sansar sig" och river ner några nybakade kakor, som hänger på stänger under taket och slänger dem till danskarna.   Och dessa, som äro  mycket hungriga och inte ätit sedan de lämnade Varberg föregående dags morgon, slår sig ner och "låter sig väl smaka", menandes att nu har de gjort sitt och nu kan huvudstyrkan erövra resten av fästningen. För sent  upptäcker  de  att  de  hamnat  i  en fälla och ger sig då fångna.    Efter stridens slut låter Emerencia leda ut dem en efter en  och, efter  tidens sed, slå ihjäl  dem med bössekolvar och vedträn. Hon sparar endast en, som hon sedan, när familjen Krakow en tid senare förflyttas till Vaxholros fästning, visar upp för svenske kungen Gustaf II Adolf i Stockholm.



Under  striden  i portvalvet inträffade en händelse, som ibland felaktigt återgives.    När danskarna besköts med skrotskott  från  de två kanoner som flyttats till  plats  innanför  portgången, började krutet ta slut och när man skulle hämta mera  befanns hövitsmannen för  slottsknektarna,  som hade hand om nycklarna till krutkammaren, vara försvunnen.   Han hade när porten sprängdes blivit så förskräckt att han "stuckit sig undan".   Emerencia letade sedan efter honom och fann  honom  till slut  på  "hemlighuset".   Hon frågade  honom då om  han "tyckte det  var  tid  att  här  svala sig".    Och  hon blev så  förbittrad  att  hon  grep  honom vid halsen och bägge fötterna  och hävde honom  ner  i hans eget  "skarn".



När Krakow lämnat  befälet över Gullbergs  Fäste  tillsattes  en  utländsk  befälhavare med en besättning som till största delen  bestod  av  värvat  utländskt   krigsfolk.   När så kung Christian i maj månad återkom med  en  arme  på  25000  man, vari ingick kavalleri,  infanteri  och  artilleri, belägrade han  de båda fästningarna Gamla  Elfsborg  och  Gullberg. Gamla Elfsborg bjöd hårt motstånd, men när hälften av besättningen stupat antog kommendanten danskarnas erbjudande om  fritt  avtåg  medförande  handvapen.    Två dagar senare kapitulerade  även Gullbergs Fäste.     Danskarna  hade  då  hunnit skjuta en bräsch i södra muren och beskjutit byggnaderna på  inre  borggården med  glödgade kulor.   Danskarnas  belägringsartilleri stod uppställt öster om Gullbergsån,  på  den  plats  där  nu  Olskrokstorget  är  beläget.



Som  kommendant  på  Waxholms  fästning,  betydligt större och viktigare än det lilla Gullbergs Fäste,  fick Mårten Krakow    det snart  "hett om örona".     Danska flottan belägrade  fästningen.    Men Krakow  bet bra ifrån sig under hela sommaren   och  när  hösten  kom  vågade inte danska flottan  här invänta  höststomarna  utan  seglade  hem.



Familjen  Krakow  blev för sitt tappra försvar av Gullbergs Fäste och Vaxholms fästning belönade med två gårdar i göteborgstrakten.    Mårten Krakow  avled redan 1616 och  gravsattes åtskilliga år senare, troligen i samband  med hustrun Emerencias  död 1647 eller 1648, under golvet i Göteborgs domkyrka, vid korsgången och nära södra vapenhuset.(Alla   gravar  i domkyrkan  har dock  efterhand, genom eldsvåda och grundförstärkningar, raserats).    Göteborgs stad  har  hedrat Mårten Krakows minne genom att uppkalla den stora utfartsgatan på Gullbergsvass med namnet Mårten Krakowgatan.     Emerencia var  under  senare  år   bosatt   i  Göteborg och dottern Cecilia blev gift med en rådsherre i staden.





Källa:   Utdrag ur ”Skansen Westgötha Leijon - En beskrivning - av Kurt Ekroth” - 1986

Emerencia Krakow försvarar Gullbergs Fäste 27 januari 1612.

Hur   var  då  läget  i  Gullbergs  fäste denna natt?  Kommendant var Mårten Krakow, eller som han tidigare hetat, Mårten   Kråk.  Ordinarie  besättning  var ett  50-tal slottsknektar  av varierande  ålder och stridsduglighet under befäl av hövitsmannen  "Jarl  i  Ragnarköf".  Men kung Christians krigsförberedelser och värvningar  hade inte kunnat  hållas hemliga och Krakow hade därför vidtagit omfattande försvarsförberedelser. Till fästningen hade han dragit in en fänika Västgöta infanteri,  under befäl av fänikelöjtnanten Sven Svensson, samt  delar  av två andra  fänikor, eller summa 220 infanterister.  Tillsammans  med slottsknektarna hade han därför en besättning på närmare  300 man, vilket väl var vad han kunde hysa inom Gullbergs murar.   Men Krakow hade även vidtagit andra anordningar för försvarets stärkande. På vallarna hade han låtit lägga upp långa stockar, s.k. "fällebommar" samt högar med stenar, i storlek lämpliga att  kasta. Eftersom beställda ammunitionsförstärkningar dröjde, hade han låtit hugga upp 170 "gångar"   (omgångar)  hästskor  för   att kunna skjuta "skrotskott" med kanonerna.

Innanför portgången hade han låtit lägga upp material för att kunna blockera   porten   om  denna skulle  sprängas.   Om man därtill lägger att han anbefallt sträng bevakning och uppmärksamhet - så  var  Gullbergs fäste  väl förberett  att möta ett anfall.


Men danskarna hade också åtskilliga trumfkort. Förutom sin kvantitativa, nära tiodubbla överlägsenhet, voro de danska ryttarna till största delen stridsvana legoknektar  och  kunde  beräknas  göra  sitt bästa när de nu stod under danske kungens direkta befäl.   Men vad som framförallt gynnade en nattlig överrumpling var vädret.   Det regnade och blåste en stark västlig storm,  vilket liksom den blöta marken dämpade  alla  ljud.


På södra vallen patrullerar en vaktpost med hillebarden på axeln.   Han  går på murkrönet innanför bröstvärnen från västra hörntornet  till det östra.  Här  vänder  han  tillbaka   till  västra tornet  och stannar alltemellanåt vid detta i lä  för regnet  och  blåsten.    Stödd  mot  hillebarden  står   han  så  och  lyssnar   ut  i den mörka  natten.    Han tycker sig då höra en häst gnägga i fjärran.   Att  ryttare är ute så här mitt i natten och i detta  väder är  ju i och för sig anmärkningsvärt, men han vågar inte slå larm  för  det  har  varit många falska larm under senare tid och kommendanten har varit mycket vred när han blivit väckt mitt i natten till ingen nytta  för att  nu  inte tal a om besättningen i övrigt.Han står därför stilla och lyssnar. Tycker sig till slut höra plask i vallgraven.   Danskarna hade räknat med is i vallgraven. Och visst fanns det is! Men tack vare det  myckna regnandet de  senaste dagarna  står  vattnet två fot högt på isen.   Någon eller några av de danske har  väl halkat och fallit i - alltnog, posten på vallen hör det och även andra ljud, som vittnar om att mycket folk rör sig nedanför vallen. Han förstår  att  nu  händer  det något och nu måste han slå larm.    Han springer de få stegen till vaktstugan, där vaktens slutna del ligger. Utanför  dörren  hänger på en galge en stor gonggong av järn. Han fattar hammaren, som  hänger där  bredvid och slår med full kraft ett slag på gong­gongen.  Och han fortsätter att slå.  Nu vaknar fästningen till liv. Vaktstugans dörr  slås  upp  och  vakten  strömmar ut och  upp på södra  vallen.   I övrigt tändes ljus  i borgen.


Dörrar slå upp, vapen skramlar  och kommandoord  ljuder.   Men under hela tiden fortsätter posten att slå på  gonggongen. Dess manande larmljud rullar  in  mellan  murar  och  byggnader och  väcker även  kommendanten,  där han  bor  vid inre  borggården.  Han "sinkar" sig inte med att  ta på rustning utan griper sitt svärd och störtar  ut mot södra muren från  vilken  han  hör  stridslarm.    När  han  kommer  fram ser han att danskarna  i stor  mängd  redan  är  uppe på vallen  och  i färd  med att  driva tillbaka vaktstyrkan och de av den övriga besättningen  som  hunnit   upp på vallen. Samtidigt  strömmar allt  fler  danskar uppför stormstegarna.    I detta  läge är överrumplingen  fullbordad  och segern danskarnas.

Men  Krakow  kastar  sig utan utan betänkande in  i handgemänget.  Med  sitt  föredöme och sin röst manar han sin lilla skara till ett förbittrat motstånd.    Ett motstånd som efter hand blir allt hårdare, allt eftersom allt fler av borgens besättning  blir stridsberedda och kommer upp på södra vallen.   Och det otroliga inträffar. Danskarna drives tillbaka och retirerar utför stegarna.


Anfallet är tillbakaslaget.  Men även svenskarna  har   lidit   förluster   och   på vallen  ligger  Krakow  svårt  sårad.   Han kan  inte  längre  föra  befälet  över försvaret  men  tillkallar  sin  hustru  Emerencia.   Till henne överlämnar han så befälet, för han  litar  inte på sina två manliga underbefälhavare.     Hövidsmannen  för   slottsknektarna  har  han  tidigare  funnit  vara feg  och   opålitlig,  vilket  skulle  visa  sig även   denna   natt,   och   fänikelöjtnanten Sven  Svensson  är  för  honom  en  ny  bekantskap.    Men  hustrun  Emerencia,  som tidigare  följt  honom  på  många  krigiska färder  i Europa, på henne  litar  han  och till  henne   överlämnar  han  befälet  över fästningen.  Det   skall   visa  sig  vara   en klok åtgärd.   Emerencia  vidtar  genast åtgärder  för  att   möta  ett  ev.  nytt  danskt stormanfall.  Hon   "purrar  ut"   allt  vad som  "anda och  liv har" inom borgen till försvar  av  den  hotade  södra  vallen, däribland  även  ett  antal   kvinnor  som  bor inom fästningen.   Bland dessa hennes egna  kammarpigor  och  kökspigor  samt ett  antal  knektehustrur.    Kammarpigorna får   order   att   ta   hand   om  de  sårade.     Kökspigorna och några knektehustrur får order  att  "tända i lakegraven" och koka skarp  lut   och  de  övriga   kvinnorna   beordras  till södra  vallen för att understödja försvaret  med  att  kasta  ner  stenar   på danskarna  om   de  skulle   komma   igen.    Och  de  kommer! Inom  en  timme  löper danskarna till  storms  för  andra  gången.    Men  nu  möter  de en  förvarnad,  fulltalig besättning, förstärkt med kvinnorna.    Och när de klättrar uppför stormstegarna kommer  "fällebommarna"  åkande utför stegarna  sopande  undan  alla som  klättrar på  dem.    Och  de som  står  bredvid och väntar  på sin  tur  att  klättra  upp  bombarderas avde nedfallande stenarna.    Detta  bryter  anfallet  och  danskarna  viker  tillbaka.     Men  Christian,  som   får rapport  om  detta,  räknar   med  att  försvararna  nu förbrukat  sitt   förråd   av fällebommar  och  ger order  om  ett  nytt anfall,  som  dock  mötes  med  nya  fällebommar, flyttade från andra  murar  som inte anfallits och nytt stenregn, och även detta anfall avslås.

Av gamla Gullbergs slott finns endast en bild, nämligen en dansk medaljbild, som visar fristående hus omgivna av låga och sluttande vallar. Några mindre utanverk omger det låga berget. Till höger i förgrunden ser vi Mölndalsån (här ofta kallad Gullbergsån), som mynnar ut i Göta älv. Över ån leder Gullbergsbro. (Teckning av Lars Gahrn efter den danska segermedaljen.)