RAÄ Fornsök   -   Skalunda 7:1


Onsdagen den 10 juli anno 2019, min tredje dag av sommarsemestern detta år gjorde jag min första semester-utflykt till vår gemensamma historia. 


Resan gick mot ett av mina favorit-områden, Kålland.  Bl.a. omfattades ett planerat återbesök å Skalunda.  Var på plats här vid kyrkan 22 april i samma år, i samband med ett fördjupat besök vid Skalundahögen.


Vid april-besöket var kyrkan såklart låst.  Tänkte mig då att göra ett återbesök under den svenska industrisemestern då jag av erfarenhet noterat att många kyrkor då har öppna dörrar.


OK, nu var jag på plats vid Skalunda kyrka, 10 juli anno 2019.  Solen sken från blå himmel, jag vandrade raskt fram till dörren å vapenhuset......låst..?! 


Jag tar mig då lika raskt till den västra entrén, till den s.k. ”Dalbodörren”.....låst !?!?!  Jag står här ej alls ensam, jag hör både tyskt, franskt och danskt tungomål vid dörren.  


Mycket besviken inser jag att församlingen i Skalunda inte är intresserade av att sprida kunskap kring sin egen så fina kyrka och trakt,  jag blir i sinnet djupt ledsen.


Beslutar mig trots allt att ändå göra ett litet reportage och en studie av kyrkan varpå jag aktiverar min drönare.

NOTERBARA KÄLLOR FÖR DENNA ARTIKEL

Mina källor är många och av olika karaktär.  Mycken information hämtar jag från diverse artiklar på internet, allt från artiklar på Wikipedia till publicerade avhandlingar.  Information hämtar jag även ur facklitteratur, studentlitteratur, arkeologiska rapporter, skrifter av amatörforskare, Riksantikvarieämbetets Fornsök samt från nytryck av t.ex lagböcker,  jordeböcker och krönikor.


Mina egna teorier och beskrivningar kommer således ur en mix av olika källor, därav kommer källhänvisningar förekomma mycket sparsamt i mina texter.  Endast i de fall jag uteslutande använt en eller ett fåtal källor för samma artikel anges dessa endast  summariskt, alltså utan noter i mina texter.

KÄLLOR

Tag sikte mot Skalunda på Kålland så skall du där finna både kyrka och hög.  Använd förslagsvis GPS.

RES MED VÄSTGÖTA-BENGTSSON,  ljudband och karta, 1987. Utgiven på två kassettband som bekostats av mediaföretaget INFOMEDIA i SKÖVDE och SPARBANKEN ALFA i Skaraborg.

Exteriör av kyrkan från sydöst. 

Fotografiet togs 1938 och är skänkt av Anders Granqvist till Västergötlands museum år 1981.

Skalunda kyrka från sydöst i nådens år 2019.

Luftfärd över långhusets nock,  inklusive vy över Skalundahögen och sjön Vänern, anno 2019.

Skalunda kyrka ur riksantikvarien Johan Peringskiöld d.ä:s Monumenta Sveo-Gothorum som publicerades c:a 1700.  Notera liljestenen över porten i vapenhuset !


Monumenta Sveo-Gothorum var tänkt att vara en sammanställning av kyrkorna i Sverige.


Uppdraget att sammanställa arbetet uppfattar undertecknad så som att de båda herrarna, Peringskiöld / Hadorph fått som ett gemensamt uppdrag,  även om arbetet då det var klart kom att kallas just efter den som slutförde det (Peringskiöld).


Huruvida det var Peringskiöld eller Hadorph som avbildade just denna kyrka veta vi ej.  Men vi vet att det var Hadorph som beskrev henne i text. 


Texten lyder: ”Skalene är en välbyggd stenkyrkia, huälft, uthan steen torn, sielfwa bolen välhuggen sten, och mäkta slätt upmurat. Sångahuset och vapenhuset hade man tillbygd af gråsten. En skiön sakerstia.  Ett Lijtet trätorn ståår på westre gaflen å taket wid pass 2 alnar ifrån gafveln , dher hänger en lijten wäl ljudande gammal klocka.”


Peringskiöld nådde sin höga position så som riksantikvarie bl.a beroende på sitt släktskap med sin föregångare på samma ämbete,  riksantikvarie Johan Hadorph vilken Peringskiöld efterträdde vid Hadorphs död.

Johan Peringskiöld  1654 - 1720.


Peringskiöld fick ämbetet som riksantikvarie vid Hadorps död.


Redan som student hade Peringskiöld tyvärr kommit under inflytande av Rudbeck, och han har i litteraturen karakteriserats som en "i huvudsak ... troende rudbeckian" (Lindroth).  I det avseendet skilde han sig avsevärt från den kritiskt inställda föregångaren Johan Hadorph.


Denna rudbeckianska syn gör undertecknad besviken och tveksam till Peringskiölds arbeten.


Samtidigt måste man vara tacksam över att han publicerade bl.a. den ännu alltjämt brukbara Monumenta Sveo-Gothorum ety där kan man studera många av våra medeltida kyrkor som idag endast är ruiner.


Bilden här ovan är beskuren av undertecknad, originalet finns hos Nationalmuseum i Stockholm.

Johan Hadorph  1630 - 1693.


Hadorph utsågs till riksantikvarie år 1666 och innehade tjänsten till sin död.


Hadorph och Olof Rudbeck d.ä. var länge osams på grund av deras olikartade förhållning i fråga om metod och fornforskningens syfte. Hadorph  ställde sig skeptisk till Rudbecks fantasifulla och dåligt underbyggda teorier.


Denna inställning gentemot Rudbecks grova historieförfalskning högaktas av undertecknad.  (mig själv alltså...Steffe)


Undertecknad vill mena att över huvud taget inga arbeten av Rudbeck har något som helst värde i den svenska historieskrivningen.  Rudbeck var en historieförfalskare av mycket hög rang och alla  hans arbeten borde märkas med ”DJUPT FÖRFALSKAD INFORMATION”  i samtliga arkiv.


Bilden här ovan är beskuren av undertecknad, originalet finns hos Nationalmuseum i Stockholm.

Hadorph   &   Peringskiöld

Ovan dörren till vapenhuset, så som en balk ligger en vacker liljesten.

Liljestenen.... vilket enastående konstverk !

Längs med sockeln å södra fasaden, koret i förgrunden.   Notera skillnaden i byggteknik, det ursprungliga långhuset med vackert profilhuggen sockel och det senare tillkomna koret med sockel av grovhuggen natursten.


Senare kompletterades långhuset av ett kor i öster.  Hur det ursprungliga koret såg ut, vet man inte då det ersattes av ett nytt med rakt korslut redan innan medeltiden gick mot sitt slut.


Vapenhus och sakristia tillkom troligen samtidigt med att valv slogs under 1400 talet.  Mot slutet av 1800 talet togs valven ner och ersattes med trätak.



Skalandæ bo var ett av de åtta ”bon” som fanns i Västergötland. 


Således bör här under medeltiden legat en kungsgård för Skalunda bo.  Skalunda torde varit en mycket viktig plats.


Västergötlands bon var en tidigmedeltida indelning av landskapet Västergötland i olika bygder,  grupperade omkring de kungsgårdar som tillhörde Uppsala öd.


Bo-indelningens ålder och ursprung är inte känd.

Skalunda kyrka bygdes någon gång under 1100 talet. Kyrkan stil är romansk och den är uppförd av finhuggen sandstens-kvader (långhuset).  Kyrkans arkitektur och utsmyckningar tyder på att den är uppförd under  engelskt inflytande.


Ursprungligen bestod kyrkan endast av ett rektangulärt långhus med en port åt väster, den så kallade ”Dalbodörren”. 


Således är långhuset ursprungligt och man menar sig kunna datera det ganska exakt till slutet av 1140 talet.

Då jag såg dessa grova granar kom jag genast att tänka på vår hedniska historia.  Granar som dessa har jag vid flera gamla kultplatser kunnat konstatera.


Våra tidiga kyrkor här i Norden placerades ofta på eller invid gamla hedniska kultplatser.  De gamla kultplatserna var ofta placerade på höga höjder, således står många av våra gamla kyrkor idag just på höga höjder.  Platsen för Skalunda kyrka är inte en typisk ”hög-placerad” kyrka, men vi vet att endast 25 meter nordväst om kyrkan ligger en gravhög som är långt äldre än kyrkan.


Just där, kring högen ser jag flera exemplar av denna lite speciella gran.  Jag har tidigare stött på liknande granar vid ett antal förmodade gamla hedniska kultplatser.  Dessa granar, menas av vissa vara ättlingar från en art som funnits på dessa platser i tusentals år och som har ovanligt kraftiga grenar som ska ha lämpat sig väl att hänga tunga offer i, djur och för den delen även människor.  


Just dessa exemplar i Skalunda är inga praktexemplar av de granar med abnormt grova grenar som jag här åsyftar, men de påminner i deras struktur (ej hög men bred) om dessa grova ”offergranar” och de står precis invid och på en  gravhög....?  


Jag (undertecknad) är säker på min sak ...... Skalunda kyrka är anlagd på en plats med en hednisk historia !   Kanske står jag på en kultplats eller på en tidig begravningsplats, vem vet?  Men jag känner i min själ att här har människor haft viktiga göromål för sig under mycket, mycket lång tid.

VÄSTGÖTADELEN AV MONUMENTA SVEO-GOTHORUM

ISBN 978-91-97879-3-7    -    2012

Här i den västra gaveln finns den så kallade ”Dalbodörren”.   Dörren har fått sitt namn genom dess betydelse för Dalborna som levde tvärs över Dalbosjön, västerut i Vänern.

Dalbodörren

En av de två runstenarna som står intill kyrkan.  Båda stenarna har varit inmurade i kyrkan men under modern tid har de lyfts ut och ställts upp för allmän beskådan.

Här syns ett fragment från ytterligare en runsten. Fragmentet kan än idag skådas inmurat i korets södra vägg.

Lyssna här på Västgöta-Bengtsson när han förklarar varför dörren kallas just  ”Dalbodörren” ,  ge honom 4 minuter.  Ljudupptagningen kommer från en inspelning som gjordes år 1987 och sedan utgavs på två kassettband.

Runstenar  å  Skalunda  kyrka

Grova  granar