RAÄ Fornsök   -   Ulricehamn 21:1


Då jag skriver denna lilla inledning till aktuell historisk utflykt har det passerat c:a tre och ett halvt år sedan utflykten gjordes.  Utflykten gjordes den 23:e Mars 2016.


Jag har svårt att hinna med att beskriva och publicera mina  utflykter i samma hastighet som jag genomför de samma.


Jag vill minnas att huvud-målet för just denna utflykt var två stora rösen som finns att studera strax söder om Gällstad.  Gällstad är för övrigt en liten ort i Ulricehamns kommun.


Möjligen hade jag ytterligare något mål med utflykten som ju gick av stapeln en helt vanlig onsdag i Mars månad 2016, men jag minns inget mer härom.


Hur som haver, här står jag nu på kyrkogården vid Vist kyrka strax söder om Ulricehamn där flera av mina släktingar på mödernet vilar sin evighetssöm.


Om själva kyrkobyggnaden finns mycket att berätta, hoppas snart kunna återkomma till denna.  Detta besök  anno 2016 handlar dock om den runsten som står upprest ett 20-tal meter öster om henne.



NOTERBARA KÄLLOR FÖR DENNA ARTIKEL

Mina källor är många och av olika karaktär.  Mycken information hämtar jag från diverse artiklar på internet, allt från artiklar på Wikipedia till publicerade avhandlingar.  Information hämtar jag även ur facklitteratur, studentlitteratur, arkeologiska rapporter, skrifter av amatörforskare, Riksantikvarieämbetets Fornsök samt från nytryck av t.ex lagböcker,  jordeböcker och krönikor.


Mina egna teorier och beskrivningar kommer således ur en mix av olika källor, därav kommer källhänvisningar förekomma mycket sparsamt i mina texter.  Endast i de fall jag uteslutande använt en eller ett fåtal källor för samma artikel anges dessa endast  summariskt, alltså utan noter i mina texter.

KÄLLOR

Runstenen står i invid kyrkogårdsmuren öster om kyrkan.   Goda parkeringsmöjligheter erbjudes !

DIGITALT MUSEUM - VÄSTERGÖTLANDS MUSEUM

https://digitaltmuseum.se/021017198295/sanfrid-welin

Runstenen   i  Vist

Vg 187

Runor  i  allmänhet

Runinskrifterna är de äldsta bevarade originaldokumenten på svenska.  Runskriften fick sin största utbredning i  Skandinavien och den kom att användas under mycket lång tid här hos oss.


Man tror att runskriften stammar från tiden kring Kristi födelse men man tvistar kring vilket skriftspråk som är dess förebild.  De flesta är dock idag överens om att det sannolikt är det latinska alfabetet (romarnas skrift) som ligger till grund för runorna.


Runorna dyker upp i våra trakter under romersk järnålder (ca 0–400 e Kr), antagligen eftersom Norden då stod i tät kontakt med romarriket. Dessa tidiga runor omfattades av en runrad med 24 olika tecken.

Under perioden ca 500 - 700 förändrades språket i Skandinavien kraftigt. Detta medförde att man också nödgades modifiera skriftsystemet.


I början 700 talet skapades en ny runrad med endast 16 olika tecken som ersatte den äldre.


Den nya runraden togs i bruk ungefär samtidigt i hela Skandinavien.


Orsaken tros vara resultatet av en medveten skriftreform i hela Skandinavien, kanske skapad av handelsmän för att bättre kunna kommunicera kring handel och i affärer.

Här står jag nu framför en vacker runsten, 180 cm hög av rödaktig grovkornig granit.  Stenen står upprest c:a 20 meter öster om Vist kyrka och en meter från den östra kyrkogårdsmuren.   


Stenen påträffades den 4 juni 1891 i samband med rivningen av Vists gamla kyrka, inmurad i södra långväggen ”stående upprätt” med inskrifts-sidan inåt. Sanfrid Welin* (en svensk skol- och museiman) har berättat att sten ”redan var bestämd till trappsten men räddades”.   Stenen restes samma år på sin nuvarande plats.


Stenen är vacker och välformad och ristningen är väl huggen, alla runorna är säkra.  Inskriften löper motsols med början längst ned till höger på stenen. Den yttre ramlinjen utgör bas för runorna.

Just denna, den sista satsen i inskriften ”I England slöt han sina dagar” utgör ett s.k. verspar i ”Fornyrdislag” (fornyrðislag).  Fornyrdislag är ett fornnordiskt versmått där versen konstrueras så att varje rad innehåller två betonade stavelser.  Versformen har sina rötter i äldre fornnordisk och germansk diktning, kanske är den  så gammal att den stammar från 500 talet.

*

Sanfrid Welin född 1855 i Ekeberga socken (Kosta), Skaraborgs län - död 1954 i Skara var en svensk skol- och museiman. Efter studier i Stockholm och Lund arbetade Sanfrid som lärare vid skolor i bl.a. Katrineholm och Borås.


Sanfrid var också bl.a. styrelseledamot och hedersledamot i Västergötlands fornminnesförening samt även i  Samfundet för hembygdsvård i Skaraborgs läns hemslöjdsförening.


Vidare kom han att bli korresponderande ledamot av Vitterhetsakademin 1920 och samma år blev han också intendent vid Västergötlands museum. 


Sanfrid höll genom åren flera föredrag och författade ett stort antal tidskriftsuppsatser och tidningsartiklar.


Fotot till höger avbildar Sanfrid Welin år 1912 och är fotograferat av Gustaf Nilsson.

gÍRÍ • sati • stin • þana • eftÍR • kuþa • bruþur • sin • eR • aok • lanti • altri • tynþi

Gere satte denna sten efter Gude, sin broder.  I England slöt han

sina dagar.

Inskriften

Tolkningen

Exakt samma avslutnings-fras förekommer för övrigt även pårunstenen Sm 5 som står i Transjö, alldeles norr om Alvesta i Småland. 


Man kan ana att frasen kanske användes av ristare vid tiden så som en schablonartad fras i deras diktande...?

Här står runstenen Sm 5 i de småländska skogarna !

Denna sten kommer att få ett besök av undertecknad!

Stenen ska år 1891 ha hittats inmurad i södra långväggen av Vist gamla kyrka (alltså föregångaren till dagens dito)  i samband med rivningen av Vists gamla kyrka.

______________________________________________

Liljestenen  i  Vist

Vill här också visa upp denna fina Liljesten som står upprest alldeles bredvid runstenen Vg187.  Stenen är välbehållen men mysteriet kring dessa stenars ursprung och betydelse består. 


Hoppas kunna ge en beskrivning av dagens forskningsläge kring dessa mystiska stenar på en särskild dedicerad sida framöver.