RAÄ Fornsök   -   Gösslunda 4:1

                            Gösslunda 12:1


Onsdagen den 10 juli anno 2019, min tredje dag av sommarsemestern detta år gjorde jag min första semester-utflykt till vår gemensamma historia. 


Resan gick mot ett av mina favorit-områden, Kålland.  Bl.a. omfattades ett planerat återbesök å Gösslunda.  Var på plats här å Gösslund redan den 22 april i i år.


Huvudmålet på resan var själva kyrkan, men det var svårt att missa den fina runsten som dtod alldeles intil kyrkans torn (Vg18)


Vid april-besöket var kyrkan såklart låst, vad värre var, den var låst även vid återbesöket den 10 juli !!








Vid en hastig studie ”in situ” förstod jag att ytterligare en fin sten skulle finnas på åkrarna bara en km. väst-sydväst kyrkan.  Vid denna sten (Vg21) gjordes också ett besök.


Det hela slutade i ett runstens-reportage vid Gösslunda kyrka med omnejd.







Vidare kan också nämnas att ytterligare en runsten finns i Gösslunda.  Nämligen en sten som är inmurad i taket i dörr-nischen mellan sakristian och långhuset (Vg19).


Detta faktum insåg jag under mina vidare studier på kammaren.  Stenen var vid besöket osynlig för mig....  ety kyrkan var ju låst !!

NOTERBARA KÄLLOR FÖR DENNA ARTIKEL

Mina källor är många och av olika karaktär.  Mycken information hämtar jag från diverse artiklar på internet, allt från artiklar på Wikipedia till publicerade avhandlingar.  Information hämtar jag även ur facklitteratur, studentlitteratur, arkeologiska rapporter, skrifter av amatörforskare, Riksantikvarieämbetets Fornsök samt från nytryck av t.ex lagböcker,  jordeböcker och krönikor.


Mina egna teorier och beskrivningar kommer således ur en mix av olika källor, därav kommer källhänvisningar förekomma mycket sparsamt i mina texter.  Endast i de fall jag uteslutande använt en eller ett fåtal källor för samma artikel anges dessa endast  summariskt, alltså utan noter i mina texter.

KÄLLOR

VÄSTRA TUNHEMS HEMBYGDSFÖRENING 1936-1986   -   50 ÅR

Artikel  från  sid.  51  i jubileumsskriften.

http://www.tunhemsbygden.se/jub50sid51.pdf

Runor  i  allmänhet

Runstenen  invid  tornet

Vg 18

Runstenen  på  åkern

Vg 21

Runinskrifterna är de äldsta bevarade originaldokumenten på svenska.  Runskriften fick sin största utbredning i  Skandinavien och den kom att användas under mycket lång tid här hos oss.


Man tror att runskriften stammar från tiden kring Kristi födelse men man tvistar kring vilket skriftspråk som är dess förebild.  De flesta är dock idag överens om att det sannolikt är det latinska alfabetet (romarnas skrift) som ligger till grund för runorna.


Runorna dyker upp i våra trakter under romersk järnålder (ca 0–400 e Kr), antagligen eftersom Norden då stod i tät kontakt med romarriket. Dessa tidiga runor omfattades av en runrad med 24 olika tecken.

Under perioden ca 500 - 700 förändrades språket i Skandinavien kraftigt. Detta medförde att man också nödgades modifiera skriftsystemet.


I början 700 talet skapades en ny runrad med endast 16 olika tecken som ersatte den äldre.


Den nya runraden togs i bruk ungefär samtidigt i hela Skandinavien.


Orsaken tros vara resultatet av en medveten skriftreform i hela Skandinavien, kanske skapad av handelsmän för att bättre kunna kommunicera kring handel och i affärer.

Invid Gösslundas torn står denna sten av grovkornig, rödgrå granit (Vg18) i all sin prakt.   Stenen hittades inmurad i nedre delen av kyrkans norra innervägg i samband med 1913 års restaurering varpå den uttogs och restes i frihet på norra delen av kyrkogården.   


1938 flyttades stenen till sin nuvarande plats söder om kyrkans torn i sydvästra vinkeln mellan torn och vapenhus.


Eftersom Gösslunda kyrka till sina äldsta delar daterar sig från tiden sent 1000 tal till tidigt 1100 tal har stenen murats in endast ett halvsekel efter runornas tillkomst.  Stenen utgör således mycket tidiga exempel på det längre fram i tiden tämligen vanliga bruket att använda runstenar som byggnadsmaterial i kyrkorna.




Det var en kvinna vid namn Vifrid som bekostade ristningen och resningen av stenen någon gång i skarven mellan 900 talet och 1000 talet.


Vifrid ville ge oss följande meddelande:


uifir : risþi : stin : þai : iftÍR : uisiti : buta

Vifrid reste denna sten efter Visäte, (sin) man

Så här såg stenen ut då den hittades inmurad, liggandes, i väggen anno 1913.

Min heder till Vifrid och till alla de som verkade här i trakten kring  Gösslunda å Kålland vid tiden för dessa runors tillkomst.

Runstenen påträffades år 1870 liggande med den runristade sidan uppåt i en bro, c:a 1 km. väst-sydväst om Gösslunda kyrka,  på vägen mellan kyrkan och Västanåkers by.



Prästen och hembygdsforskaren Claës Johan Ljungström tycks varit inblandad i bl.a. många undersökningar av våra runstenar.  


Han har skrivit en text i en s.k. ”fyndberättelse” rörande Vg21 ( verkar som att det var Ljungström  själv som upptäckte Vg21 )  :  ”funnen i bro emellan Gösslunda och Vestanåkers byar i Gösslunda socken, Kållands härad.  Runorna äro mycket grunda, och hafva åkdon och hästhofvar helt och hållet utplånat de, som å teckningen saknas.  Denna sten restes å en obegagnad plats i närheten af bron, enär ingen kände till hvar han i forntiden stått.”


Stenen uttogs och restes samma år på sin nuvarande plats, c:a 10 m. söder om fyndplatsen.



Till följd av stenens tidigare placering i bron har vissa delar av ristningsytan blivit starkt nötta. Detta gäller särskilt partiet längst ned till vänster med inskriftens början, där runorna ej längre kunna urskiljas.



Meddelandet på stenen lyder (de delar som idag kan urskiljas) :


... risti : stin : iftiR : kurmar : sun : sin : iaR : uaR+trpin : a : iklanti

... reste stenen efter sin son Gudmar(?). Han blev dräpt i England.

Claës Johan Ljungström föddes den 25 juli 1819 i Pirkum, Sandhems socken, och han dog den 8 december 1882 i Västra Tunhem, Älvsborgs län.


Ljungström var en svensk präst och fornforskare med ett stort intresse för kulturminnesvård och arbetade aktivt för att skydda och dokumentera fornlämningar.


Mest känd är han som grundare av Västergötlands fornminnesförening   år 1863.  Ljungström var redaktör för föreningens årsbok och en ofta återkommande bidragslämnare.


Västergötlands fornminnesförening var en av stiftarna av våra dagars Västergötlands museums.  


Ljungström prästvigdes 16 augusti 1845, blev pastorsadjunkt i Bottnaryd, Jönköpings län.  Sedan följde för honom många olika tjänstgöringsorter,  alla i Västergötland.

Genom hela sitt yrkesverksamma liv kom Ljungström att publicera flera böcker.  Bl.a. skrev han beskrivningar över de olika församling han kom att ha anknytning till.  Dessa beskrivningar omfattade samtliga flera områden,  bl.a.  topografi,  naturalhistoria,  näringar,  folket,  historia och statistik. 


Avsnittet ”Historia” är mest omfångsrikt och uppdelas i underavdelningar som bl.a. Fornlämningar, Slott och gårdar samt Kyrkor.


Undertecknad stöter löpande på Claës Johan Ljungström i olika oberoende publiceringar av svensk historia och dess fornlämningar.   Har för närvarande ingen samlad bild av Ljungströms arbeten och delaktighet i dessa olika historiska arbeten.  Det står helt klart att denna intressanta man kommer att ägnas en helt egen sida här på ”stewegee.se” i framtiden.

Min uppriktiga heder till alla de som verkade här i trakten kring  Gösslunda å Kålland vid tiden för dessa runors tillkomst.

(Vg18) - Från Lidköping centrum, kör norrut mot Kålland och Läckö, efter 5 km ... äsch i dessa moderna tider, mata in Gösslunda på din GPS så hamnar du säkerligen rätt.

(Vg21) - C:a 1 km väst-sydväst om Gösslunda kyrka mot Västanåker står stenen.

______________________________________________

______________________________________________

Foto: Olle Presto, Vänersborg, årtal okänt.