RAÄ Fornsök   -   Karleby 57:1

                            Karleby 58:1

                            Karleby 59:1


Denna lördag, den första dagen i juli månad i nådens år 2017, företog jag en oplanerad utflykt till Svea rikes vagga, närmare bestämt till Falköpingstrakten.


Huvudmålet var Karleby som är känt för sin ”radby” och för sina stora gånggrifter. Vidare hade jag ytterligare ett antal platser att hinna med under dagen.


Körde helt efter GPS:ens anvisningar och plötsligt meddelades att ”målet finns på vänster sida”.  Jag var framme men jag kunde inte se några gånggrifter.  Nu såg jag Karleby kyrka på vänster hand och efter ytterligare hundra meter såg jag en stor kulle på åkern till vänster, jag var framme!


Hittade en bra parkeringsficka med informationsskylt invid vägen.  Då mina förstudier inte var fulländade visste jag inte riktigt hur många gånggrifter som skulle finnas.  Enligt informationstavlan var det tre stycken, fast jag hade ett minne som sade fyra....eller kanske fler.


Eftersom jag som vanligt var under tidspress ägnade jag inte funderingar kring antal gravar någon längre tid utan tog mig snabbt ut på åkern mot den första graven, den södra av de tre.


Upplevelsen av dessa enorma gravkonstruktioner på Falbygden blev för mig monumental. Gravarnas byggmästare har utfört högt avancerade konster här hela tusen år innan pyramiderna i Egypten byggdes. Man blir mållös när man står invid dessa tekniska underverk !

Väg 47 österut från Falköping. Efter 4 km tag vänster mot Karleby.  Hål utkik efter högar vänster om vägen efter någon km.  Parkering och informationsskyltar finns.

Gånggrift


Boplats

En generell känsla som slår mig när man rör sig i trakterna kring Falköping, är att det ter sig så självklart att det var i dessa trakter av enorma odlingsytor man för 5000 år sedan valde att bosätta sig då man kom vandrande söderifrån. 

______________________________________________

DE LÄDRE MENAR...

De lärde hävdar att detta mysterium med den stora koncentrationen av gånggrifter på Falbygden visserligen är anmärkningsvärd men att det inte går att dra några generella slutsatser om kulturen enbart utifrån själva gravskicket.


Man menar att samtida kulturer förekom även i andra bebodda områden under samma tid även om dessa kulturer inte byggde megalitgravar.  Att bygga megalitgravar, menar man, var troligen en särskild tradition som inte anammats i samtliga samtida områden.  En annan möjlig idé sägs vara att det eventuellt endast var en liten grupp i samhället som hade den sociala rättigheten att bygga och bruka dem.





STEFFE MENAR...

Min egen uppfattning ger den sistnämnda, av de lärdes här ovan beskrivna idén, delvis rätt. Alltså den om att det endast var vissa grupper som hade rätten att uppföra megalitgravar. Men jag tror ändå att huvudorsaken till megalitgravarnas ojämna spridning i Sverige är mer uppenbar än så.


Om man studerar moderna kartor ser man genast att några områden i södra Sverige skiljer sig avsevärt från det allmäna mönstret av terrängen i Sverige.  Dagens kartor visar såklart inte i detalj hur landskapet såg ut i vår del av världen för 5000 år sedan.  Men man kan med säkerhet säga att de stora bördiga områden i dagens södra Sverige i stort sett motsvarar de som fanns där för 5000 år sedan.


Vid Neolitikums (4000 f Kr - 1700 f Kr) inledande period uppstod en ny kultur i vår del av världen.  Människor kom att lära sig att bruka jorden och att idka husdjurshållning.  Hur denna kultur uppstod är man i den lärda världen inte överens om.  Huruvida övergången till den nya odlingskulturen skedde genom kulturell överföring eller migration är idag föremål för debatt.  Som jag tolkar läget efter mina ytliga studier i ämnet så verkar det dock så som att de lärde menar att (populationsgenetiska) data tyder på att migrationshypotesen tycks ha mest fog för sig.


Detta stämmer helt med min egen uppfattning.  Tänk dig scenariot att nya folkgrupper lämnar Danmark eller Tyskland  för att söka nya boplatser norrut.  Man söker i första hand efter områden som erbjuder goda möjligheter till odling.  Dessa människor blev med all säkerhet överlyckliga när de landsteg i Skåne, här fanns enorma möjligheter att nyttja den moderna kulturens idéer, att bruka jorden. 


Med tiden blev det säkert trångt i Skåne, man sökte sig då vidare norrut längs västkusten. De som hade turen att välja att följa Ätran, Viskan eller Säveån blev säkert inte missnöjda. De kom då att nå två ytterligare områden i södra Sverige som lämpar sig ypperligt för jordbruk.


Angående anledningen till just Falbygdens enorma ansamling av megaliter i allmänhet och gånggrifter i synnerhet tror jag finns i att just i denna (utav tre större) områden av gynnsam odlingskaraktär kom en särskilt tät populationen att samlas, kanske beroende på ren slump. I detta tätbefolkade område var förutsättningarna gynnsamma för att bygga det starkaste samhället med de mäktigaste stormännen i södra Sverige.  Detta faktum, menar jag, har gjort Falbygden till det i särklass fyndrikaste området vi har i Sverige från denna tid då megaliter byggdes.

Falbygdens  gånggrifter

KULTURRIKTNING...

Som jag ser det fanns de tre intressanta huvudområden i vår del av världen som för de som för 5000 år sedan bröt ny mark då de sökte sin framtid i södra Sverige.  Dessa tre områden, som alla, torde varit mycket väl lämpade för jordbruk var:  Dagens Skåne med Lund i centrumVästergötland mellan Mösseberg och Gerums/Varvsberget med Falköping i centrum samt mellan Halle/Hunneberg och Kinnekulle med Vara/Stora Levene i centrum


Det är således för mig närmast självklart varför vi finner dessa tidiga lämningar i sådan stor omfattning just i dessa ovan nämnda områden.


De nutida odlingsområden i Östergötland mellan Omberg i väster och Norrköping i öster samt området Örebro - Stockholm, som i vår tid är stora odlingslandskap, stod vid tiden för gånggrifterna helt under vatten.

UNDER VATTEN VID AKTUELL TID

Enligt min uppfattning är den väg som ovan beskrivs för den kurturvandring som skedde för 5000 år sedan, denna gång från Europeiska kontinenten och upp genom Skandinavien, den samma som den alltid varit oavsett om den skett genom migration eller genom kulturell överföring.  Detta faktum är en riktigt svår huvudverk för de som än idag framhärdar den s.k Sveaskolan. 

Gånggrifterna som gravplats föregicks av dösar och efterföljdes av hällkistor.  Samtliga dessa gravskick kallas med ett samlingsnamn för megalitgravar (av grekiska mega=stor, och lithos=sten).   Detta gravskick, att gravsätta sina anhöriga i stenkammare, förekom i Sverige under perioden c:a 3600 f Kr - c:a 1800 f Kr.  Gravskicket spreds till Sverige från södra Europa där man långt tidigare hade börjat bygga megalitgravar.  Således byggdes de första ”Svenska”  megalitgravarna i södra Sverige för att senare spridas norrut.  Den största spridningen skedde längs Västkusten och vidare in i Västergötland, alltså den väg som kulturspridningen i vårt land alltid i huvudsak följt, från söder mot norr.



Jag känner att jag något måste undersöka och försöka beskriva mina egna tankar och teorier kring frågan om varför omfattning och förekomst av megalitgravar i dagens Sverige ser ut som den gör.  Det är ju så att dessa tidiga gravar nästan uteslutande förekommer på Västkusten, Skånes kustområde samt på Falbygden i Västergötland.  Enstaka förekomster finns också i Värmland, Östergötland, Öland och Gotland.


Just när det gäller gånggrifter så har det visat sig att av Sveriges samtliga gånggrifter återfinns hela 2/3 av dessa just i trakterna kring Falköping, i Falbygden i Västra götaland.  Detta faktum är ett mysterium hävdar de lärde, mer om detta spännande område följer här nedan.

Här ovan syns Falbygdens samtliga 203 säkra gånggrifter som röda prickar.  När jag studerar utbredningen i landskapet får jag känslan av att här på denna bördiga plats och mellan bergen (förstärkta med grå konturer) har ett stort och starkt samhälle utvecklats. Kanske har bergen fungerat som ett skydd mot omgivande områden och kanske har de även  bidragit till en utvecklad kult med bergen som självklara kultplatser. 


Vidare kan noteras att inga gravar anlades uppe på bergen. Vid studier av topografiska kartor tycker jag mig även  kunna se ett mönster som pekar på att flera gravar ligger efter varandra i precis samma höjdläge (på samma höjdkurva).  Detta får mig att misstänka att här på Falbygden fanns en eller flera sjöar för 5000 år sedan och kring dessa valde många att bygga sina gravar.   Fortsättning nedan.


Information om gånggrifternas utbredning har jag hämtat från ”FALBYGDENS GÅNGGRIFTER En orientering” av  Lars Bägerfeldt 2009.

Efter långt sökande fann jag hos ”SGU Sveriges geologiska undersökning” möjlighet att studera strandnivån i Sverige för 5000 år sedan.  Här ovan syns Falbygden för 5000 år sedan med dess vattendrag. Och precis som jag gissade fanns här en sjö öster om dagens Falköping!  Och man kan då se att i alla fall ett antal gravar är anlagda på sluttningarna mot denna namnlösa sjö, och i vissa fall ligger de alldeles invid strandkanten.


Denna fornsjö låg i dagens Åsle-sänka nedanför Karleby på västra sidans höjder och Åsle på östra sidans dito. Idag återstår av denna fornsjö endast Åsle mosse.


Om jag skulle göra en tolkning av mönstret för placeringarna av gånggrifterna på Falbygden skulle jag säga att gravarna placerades gärna i närheten av något av bergen på dess nedre sluttningar och i viss mån i närheten av något vattendrag.

BILLINGEN
BRUNHEMMS-
BERGET
GERUMSBERGET
MÖSSEBERG
VARVS-BERGET
PLANTA-
BERGET
ÅLLEBERG

Kungslena

Varnhem

Axvall

Karleby

Fornsjön
Hornborgasjön
Nutida Hornborgasjön

Karlebys  gånggrifter

Karleby radby förtjänar helt klart en helt egen artikel med dess historia från forntiden ända fram till våra dagar.  Det är nämligen så att just Karleby var en av få byar som klarade sig undan att skiftas 1700 och 1800 talen. Därför ligger de kvar intill varandra på rad utmed vägen som de gjort i hundratals år.


På andra sidan vägen ligger 4 stycken gånggrifter på rad 100 meter från vägen.  Gravarna synes ligga mitt för var sin gård varför det är lockande att tänka att gårdarna haft sin ”egen” begravningsplats. Vidare lockas man då att tro att dessa dagens bondgårdar legat på exakt samma plats i tusentals år.  Denna tanke är faktiskt nästan helt riktig. 


Gånggrifterna tros nämligen har varit ättegravar och de boplatser som fanns i Karleby under perioden för dessa gravar  har hittats och delvis grävts ut.  Boplatserna ligger på åkrarna något hundratal meter öster om dagens gårdar.


Tänk att här låg boplatserna på rad för 5000 år sedan och några hundra meter västerut från dessa byggde man hus till sina döda släktingar.  Fantastiskt också att inse att vägen som än idag löper mellan gravarna och dess byggmästares bostäder, fanns flera tusen år innan den romerska censorn Appius Claudius Caecus under 300 talet f Kr  lät bygga Via Appia.

Karlebys  gånggrifter  anno 2017

Framme vid Karleby.  Såg direkt högarna på åkern som jag visste var gånggrifterna.  Vid mina förstudier lärde jag mig att här egentligen ligger fyra gravar i rad, men de tre jag var framme vid är nog de som oftast refereras till när man pratar om ”gånggrifterna vid Karleby”.  Vidare veta vi ju att åkrarna häromkring äro fulla av gånggrifter, men just dessa tre har intagit en bestämd plats i turistnäringens broschyrer.  De ligger ju alla tre på bekvämt avstånd från bilväg samt nära inpå varandra vilket ju lämpar sig väl för turister som ofta har ont om tid.  Precis så som en turist känner jag mig idag, ont om tid hade jag eftersom flera lämningar stod på schemat idag. 


Men jag hade trots det pressade tidsschemat mycket svårt att lämna denna plats.  Jag blev kraftigt berörd då jag stod vid dessa gravar!   När jag ser mig omkring på den näst intill obeskrivligt vackra utsikten som mina förfäder valt som sista viloplats för sina släktingar kan jag endast bli rörd. 

Den södra av de tre gånggrifterna.  Lika berörd blir jag av dessa tidiga svenskars högt utvecklade byggnadsteknik.  De byggde dessa mästerverk nästan tusen år (mycket lång tid) innan Egyptierna byggde sina pyramider (som ju förvisso är konstruktioner i en helt annan skala).

KLÖVAGÅRDENS  GÅNGGRIFT

Jag går upp för högen, inledningsvis ser vi två takhällar som gissningsvis hamnat här, nedanför gånggriften,  då någon bonde på orten givit upp försöken att flytta hällarna till något eget byggprojekt, kanske till någon bro.

Klövagårdens gånggrift mot sydväst, Ålleberg i bakgrunden. Själva gånggriften är 6m lång och 2,5m bred. I förgrunden ses gången som är 7m lång och 1,5m bred.


1872 gjordes utgrävningar av kammaren genom Oscar Montelius och Gustaf Retzius (anatom).  Har inte lyckats finna någon arkeologisk rapport från utgrävningen, ej heller någon annan utförligare information av fyndresultat från densamma. Det jag lärt är att man vid tillfället ska ha funnit välbevarade människoben från 80 personer.  Detta påstående visar på att graven sannolikt är en ättegrav.

RAGNVALDS  KULLE

Denna den mittersta gånggriften, Ragnvalds kulle, är Nordens största gånggrift, måtten äro hela 16m x 2,5m.  Det är omöjligt för mig att, med min begränsade kamerautrustning, visa på denna historiska lämnings enorma omfattning.  På plats upplever man dock en hisnande känsla av vad dessa tidiga svenskar kunde åstadkomma helt utan de tekniska hjälpmedel vi, dagens svenskar, behöver för att till exempel sätta upp en tavla på väggen.

På en av de många takhällarna.

Skålgropar på en av takhällarna.

Mina tankar går till dessa tidiga svenskar.

LOGÅRDS  KULLE

Den norra av de tre gånggrifterna, här mot norr.  Denna kammare är 11m x 2,5m. Gånggriften lär har utgrävts redan under 1700 talet. 1874 gjordes en ny utgrävning av halva kammaren genom Oscar Montelius och Gustaf Retzius (anatom). Har ej funnit någon arkeologisk rapport från utgrävningen. 


Efter vad jag förstår var utgrävningen inriktad både på arkeologiska studier och på anatomiska studier av ben från människorna i graven.  Vid den här tiden i Sverige fanns ett stort intresse för studier av skallformer. Detta område kallas ”jämförande anatomi” och kom att lägga grunden för senare forskning inom rasbiologi. Rasbiologi betraktas  idag som en pseudovetenskaplig lära utan vetenskaplig grund.

Uppför Logårds kulle.

Från norra änden av kammaren, mot söder.

Från kammarens tak mot gången (gången i övre vänster bildkant).

Ett svep från kammarens tak och gång.

Namnet ”Ragnvalds kulle” sägs var kopplat till berättelsen om kung Ragnvald Knaphövdes Eriksgata.  Enligt sägnen hade Rgnvald valts till kung av svear och östgötar, Västgötarna hade dock valt en annan kung. Ragnvald gjorde misstaget att ta sig utan lämplig eskort (gisslan) till västgötarnas ting i trakterna av Karleby. Karlebyborna såg det hela som en grov förolämpning varpå man tog Ragnvald av daga.


Vissa har sedan menat att Ragnvald blev begravd i denna gånggrift, därav namnet. Inga fynd eller dokument kan dock stärka denna teori och den har sedan länge uppfattats som en ren sägen.

Åsle

Karleby

Åsle