Början av 1430 talet var en orolig tid i Sverige, i synnerhet för den svenska allmogen. Även de svenska stormännen kände sin makt hotad av den danske unionskungen Erik av Pommern och hans utländska fogdar. Missnöjet blev snart så stort att bönderna samlades till ett uppror. Upprorets ledare hette Engelbrekt Engelbrektsson och händelsen har inom svensk historieskrivning fått namnet Engelbrektsupproret.

1390

MARGARETA
1389-1396

RIKSFÖR.      STEN STURE d.ä 1501-1503

1410

1450

1430

1420

1460

1440

ERIK av POMMERN
1396-1439

1490

1470

1480

1510

1530

1520

1550

1540

1580

1560

1570

1590

1610

RIKSHÖVITS.      ENGELBREKT ENGELBREKTSSON  1436

KARL KNUTSSON

(Bonde) 1448-1457

KRISTIAN I
1457-1464

KARL KNUTSSON

(Bonde) 1464-1470

HANS

1497-1501

KRISTIAN II

1520-1521

GUSTAV VASA
1521-1560

RIKSFÖR.     SVANTE NILSSON (Sture) 1504-1512

RIKSFÖR.      ERIK TROLLE 1512

RIKSFÖR.      STEN STURE d.y 1512-1520

ERIK XIV
1560-1568
JOHAN III
1568-1592

RIKSFÖR.       KARL IX  1599-1604

SIGISMUND
1592-1599
KARL IX
1604-1611
GUSTAV II ADOLF
1611-1632

1640

1630

1660

1650

1670

1620

1690

1680

1700

KRISTINA
1632-1654

KARL X GUSTAV

1654-1660

KARL XI
1660-1697
KARL XII
1697-1718

RIKSFÖR.      KETTIL KARLSSON  1464-65                    

RIKSFÖR.      ERIK AXELSSON  1466-67

RIKSFÖR.      JÖNS BENGTSSON  1465-66

RIKSFÖR.      BENGT JÖNSSON  1448

RIKSFÖR.      JÖNS BENGTSSON  1457

RIKSFÖR.      ERIK AXELSSON  1457

RIKSFÖR.      NILS JÖNSSON  1448

RIKSHÖVITS.       KARL KNUTSSON  1436-40

1600

1500

1400

KRISTOFER af BAYERN

1440-1448

Bakgrund  -  Kalmarunionen

Kalmarunionen var en union mellan kungarikena Danmark, Norge och Sverige som bildades 1397 och varade till 6 juni 1523. Unionen grundades vid ett möte i Kalmar där aristokratin från de tre länderna samlades för att kröna Erik av Pommern till kung över de tre länderna. Från mötet finns det så kallade unionsbrevet bevarat.

Kalmarunionens bestämmelser säger att de olika nordiska länderna skall styras efter sina egna lagar och av inhemska män. Det bryr sig Erik inte om. Tvärtom sätter han danska och tyska adelsmän som slottsfogdar i Sverige. Förmodligen räknar Erik med att det skall underlätta hans politik, om han regerar med hjälp av fogdar han själv valt ut.

Jösse Eriksson - bondeplågaren

Jösse Eriksson har gått till historien som den grymmaste bland kung Eriks fogdar. I Västerås domkyrka finns en bild av denne Jösse. Man ser honom knäböja för jungfru Maria. Att på detta sätt visa upp sin fromhet var också något som krävdes på Jösse Erikssons tid. Men i skrifter från medeltiden beskrivs han som allt annat än from.

Engelbrektskrönikan ger en skräckskildring av Jösse Erikssons framfart. Han bor på Västerås slott och befaller över Västmanland och Dalarna. Med oerhört orättvisa pålagor berövar han bönderna deras egendomar. Han tar böndernas hästar och oxar och han spänner dem själva och deras hustrur, till och med de gravida kvinnorna, för plogen.  De bönder som vågar opponera sig blir piskade eller får öronen avskurna. En del råkar än värre ut, de blir upphängda i rök tills de kvävs.


Västeråsfogden Jösse Eriksson, förknippas således i krönikan huvudsakligen med dalabönder hängda i rök och gravida kvinnor spända för plog eller hölass. De är effektfulla klichéer. Därmed inte sagt att krönikans beskrivning av Jösse Erikssons framfart är osanning. Grymheter av detta slag var inte helt ovanliga vid den här tiden.

Engelbrekt hos kung Erik

Engelbrekt Engelbrektsson, som ju bodde i Dalarna, tillhörde bergsmännens och gruvnäringens mäktiga skrå. Han var vältalig och insatt i sin tids konster och vetenskaper. Nu engagerade han sig i dalaböndernas nöd. För att tala för deras sak reser han, vintern 1432, till kungen i Köpenhamn. Engelbrekt uppges bland annat ha sagt: "De fattiga bönderne i Dalarne bedja, att I för Guds skull villen skilja ifrån dem Jösse Eriksson". Kung Erik lyssnade på hans begäran, men gav honom endast svävande besked. Engelbrekt for hem, men ingenting hände vad gällde fogdarna.


Ännu en gång reste då Engelbrekt till Köpenhamn. Den här gången blev han på grund av sin envishet utsatt för kungens vrede. Kung Erik befallde Engelbrekt att aldrig mer visa sig inför hans ögon. Engelbrekt gick men sägs ha yttrat halvhögt: "Än en gång skall jag komma".


Kungen vidtog alltså inga åtgärder mot fogdemissbruket. Engelbrekt kallade därför dalkarlarna man ur huse, för att ta saken i egna händer.

Upproret

På våren 1433 var läget oförändrat och protesterna övergick då i våldsaktioner, bland annat intogs borgen Borganäs vid nuvarande Borlänge. Dalkarlarna tågade till Västerås och började belägra fogdens Jösses borg. Riksrådet tvingades nu avskedade Jösse och ersatte honom med Hans von Eberstein.


Mot söder och Stockholm

Dalkarlarna var dock inte nöjda utan ville att fogden skulle ställas inför rätta. Protesterna fortsatte följande år och i juni 1434 brändes Borganäs och Köpingshus och Västerås intogs av upprorsmakarna. Åtskilliga stormän ställde sig bakom upproret som spreds över hela landet. Under sommaren inleddes en belägring av Stockholm vilket dock inte ledde till att slottet kunde intas. Med fogdarna i Örebro slott och Nyköpingshus kom man överens om att de skulle överlämna slotten om det inte fått undsättning efter sex veckor. Engelbrekt och hans trupper fortsatte mot Östergötland och den 16 augusti träffade han en grupp stormän i Vadstena som ställde sig bakom upproret. Därefter kunde upproret ta kontrollen över slotten Ringstaholm, Rönö och Stegeborg.


Styrkan delas

I Söderköping delade sig trupperna till tre avdelningar, en skulle rycka fram längs östkusten mot Västervik, en annan skulle ta sig till Jönköping och angripa kungens borgar i västra Småland och en tredje skulle falla in i Västergötland och Värmland.


Mot Västervik

Karl Knutsson (som 1438  blir vald till Sveriges kung) leder trupperna mot Västervik, och vidare mot  Kalmarslott som belägras men dock ej kunde intas.

Engelbrekts död


Under upproret hade Engelbrekts härförare Erik Puke överfallit Teljehus, men misslyckats. Slottet innehades av Bengt Stensson ( Natt och Dag) till Göksholm. Uppenbarligen misstrodde Engelbrekt och Erik Puke Bengt Stensson inför den planerade nya resningen. Möjligen var det före nyåret som Erik Puke hade erövrat Teljeslott och behållit det. Slottsherren protesterade hos rådet men det hjälpte inte. Överfallet mot Teljehus skulle senare få allvarliga konsekvenser, det skärpte den redan stora osämjan mellan Engelbrekt och Magnus Bengtsson (Bengt Stenssons son).


Engelbrekt fick budet om att riddaren Bengt Stensson ville ha ett möte om deras privata konflikt och föreslogs ett första möte på Örebro slott, vilket föll väl ut.  Man beslöt att träffas i ett avgörande på kommande pingsthelgen, i avvaktan på denna skulle frid råda mellan parterna i detta inneslöts även Bengts son Magnus Bengtsson.  Kort där efter skulle Engelbrekt resa till Stockholm på ett rådsmöte. Man vet inte exakt vilket datum det var, men antingen den 27 april eller den 3 maj. Engelbrekt hade inte helt återställt sig från den sjukdom som han led av, utan fick färdas med båt över Hjälmarens och Mälarens vatten.


Den första dagsetappen färdades han förbi Göksholm slott som ligger på en udde i sjön. Man slog läger för natten på en holme några kilometer från Göksholm. Engelbrekt fördes iland av sitt folk och man gjorde upp eld för att kunna värma sig. Efter en stund kom det några båtar till holmen och det visade sig vara Magnus Bengtsson som steg ur en av båtarna.


Engelbrekt trodde att Magnus kom med en inbjudan från sin far, därför gick han frimodigt fram till Magnus, men Magnus kom i ett annat ärende. Efter ett kort ordbyte överföll Magnus Bengtsson Engelbrekt med sin yxa. Det första hugget skar av Engelbrekt tre fingrat, han vände och flydde men träffades av ett slag i nacken och av det tredje slaget spräcktes hans skalle.  Nästa dag spreds nyheten med vindens hastighet.


När bönderna i trakten fick höra om detta dåd ror de genast dit och för sedan, sägs det, under tårar sin "älskade hövdings lik" till jordfästning i Stora Mellösa kyrka.  Senare förs han till Örebro där han begravs.

Engelbrekt Engelbrektsson

Engelbrekt föddes c:a 1390 i Englikobenning (dagens Ängelsberg) söder om Norberg,  i Västmanland. Norbergs bergslag räknades under hela medeltiden som en del av Dalarna. Han var av bergsmansätt med tyskt ursprung, vilka hade förvärvat svensk frälserätt. Han var frälseman, väpnare vilket hans far var före honom. Att vara frälseman innebar bl.a att man var befriad från skatt, mot att man gjorde krigstjänst till häst för kungens räkning.

Engelbrekt hade goda kunskaper om administration och militära färdigheter, vilka han troligen  skaffat sig under den tid han tjänat som yrkesmilitär, sannolikt under Erik av Pommerns fälttåg mot tyska fiender.

Engelbrekt anses ha varit en godhjärtad person med ett stort engagemang mot orättvisa. Han tros inte heller ha varit härsklysten, utan har gripit till vapen av medlidande för allmogen, som var satta under orättvis och våldsam behandling av de danska fogdarna. Då allmogen klagade för konungen, fanns endast döva öron. Engelbrekt anses också ha varit en modig och oförsagd man, som med framgång ledde den svenska hären genom landet och intog det ena fästet efter det andra.

När vreden och missnöjet först kom till tals var det i Dalarna och riktades mot fogden Jösse Eriksson, vilket inte behöver betyda att Jösse var hårdare än andra fogdar. Det ligger närmare tillhands att som avgörande se Dalarnas speciella karaktär av bergslagsbygd, befolkat av bergsmän och bönder som med undantag var självägande. På grund av det ökade skattetrycket på självägande bönder och kronobönder blev Dalarna hårt drabbat då det innebar att bergsmännens landbor, som tidigare var skattebefriade, blev lagda under skatt. (Landbor benämns de bönder som brukar jorden under frälset, eller bergsmännen).

Försök från bergsmännen i  Norberg och på andra håll i södra Dalarna att förmå kungen att ge dem bättre privilegier möttes med undanflykter och uppskov.

Dalarnas speciella karaktär av bergsbygd, dominerad av självägande bönder har samtidigt lagt en fast grund av självmedvetenhet och sammanhållning, vilket gör det lättare att protestera mot fogde- och skattetryck. Dalkarlarna var inte de mest utsugna av rikets bönder när de startade sitt uppror mot kungens fogdevälde, utan människor som var självmedvetna om sin betydelse och sina möjligheter, självägande, beväpnade och med kontroll över landets viktigaste järn- och kopparberg.

Erik av Pommern

Engelbrekt Engelbrektsson

Jösse Eriksson knäböjer för jungfru Maria, i Västerås domkyrka.

Fogdarna från Danmark och Tyskland är vana vid rättslösa livegna bönder. Erik använder sig därför av sina utländska fogdar för att driva in de skatter från allmogen han behöver till sina krig i Tyskland. Protester från böndernas sida hjälper inte. Skatterna drivs in med hårda metoder och många bönder tvingas gå från sina gårdar. Uppror bryter ut bland allmogen. Som upprorets ledare fram-träder bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson. Även den svenska adeln är missnöjd med att Erik gynnar utländska stormän. Många svenska stormän kommer därför efterhand att ansluta sig till upproret.

Unionsbrevet från 1397

Härens rörelse under Engelbrektsupproret sommaren 1434. Från juni till augusti togs hela Svealand. I Söderköping delade sig hären och Engelbrekt ledde själv den västligaste. I början av oktober nådde Engelbrekt till Skåne där stillestånd med skåningarna ingicks.

Fästen tagna av Engelbrekt

Fästen under Eriks kontroll

Köpingshus

Västerås slott

Stockholms slott

Stockholms slott

Nyköpingshus

Borganäs

Ringstaholm

Stegeborg

Vadstena

Rumlaborg

Trollaborg

Piksborg

Halmstad slott

Falkenbergs slott

Varbergs slott

Amneholm

Edsholm

Dalaborg

Axevall

Öresten

Opensten

Ängelsberg

Här föddes Engelbrekt

Göksholm

Här dog Engelbrekt

Örebro slott

Rönö

Älvsborg

Kalmar slott

Borgholm

Stegeholm

Stegeholm

Telgehus

Rikshövitsman och nya strider

Samtidigt som Engelbrekt anlände Stockholm, 1 november 1434, hade kung Erik dragit samman krigsfolk och fartyg som låg för ankare i staden. Vid förhandlingar på Helgeandsholmen kom man överens om ett års vapenstillestånd. Stridigheterna mellan kungen och upprorsmakarna skulle avgöras genom rättslig prövning av fyra riksråd från vart rike. Kungen hade då fortfarande kontroll över de starkaste slotten, Stockholms slott, Nyköping slott, Stegeholm, Kalmar slott, Borgholms slott, Älvsborg samt slotten i Finland.


I januari 1435 möttes ett förstorat riksråd bestående av representanter för adeln, kyrkan och köpstadsmän i Arboga och utsåg Engelbrekt till rikshövitsman, motsvarigheten till överbefälhavare. Engelbrekt och många andra som deltagit i upproret blev också riksråd.


I Halmstad möttes representanter för det danska och det svenska riksrådet och, den 3 maj samma år, kom man överens om att svenskarna skulle erkänna kung Erik om denne gick med på upprorsmännens krav att styra Sverige i enlighet med sin kungaförsäkran och att kungen och rådet skulle komma överens om skatterna.


Efter ytterligare ett möte i Stockholm, där bl.a beslöts att kungen fick rätt att placera danskar och norrmän på tre av slotten, Stockholm, Nyköping och Kalmar. Kungen skulle vara skyldig att höra riksrådets förslag, däremot inte att följa dem. Frågan om sänkta skatter för bönderna och rättslig prövning av fogdarnas påstådda övergrepp sköts på framtiden.

Kung Erik lämnade Stockholm i månadsskiftet oktober-november och överlät åt riksrådet att styra riket. Missnöjet var uppenbart stort  över resultatet av mötet bland bönderna.


På grund av det stora missnöjet hos bönderna kallades riksrådet till ännu ett möte i Arboga i början av januari 1436. Det är möjligt att även representanter för bönderna fick delta i detta möte, till skillnad från 1435. I ett brev undertecknat den 11 februari till kung Erik gav riksrådet kungen två veckor på sig att ställa saker till rätta.


Då det visade sig att Erik ej hade för avsikt att följa ingånget avtal beslöts att Engelbrekt och Karl Knutsson åter skulle gå i krig. Med sina styrkor marscherade de mot Stockholms slott som intogs. Till ny rikshövitsman valdes Karl Knutsson. Därefter tog sig Engelbrekt till Blekinge som erövrades. Ett nytt fredsavtal ingicks i Skåne och Lagaholm utanför Laholm erövrades. Därefter erövrades Halmstad och Varberg.

Engelbrekt fortsatte sedan till Älvsborgs slott där man kom överens med kungens fogde att denne fick behålla slottet men inte länet. Därefter fortsatte Engelbrekt till Axevall för att ordna med belägringen. Där blev Engelbrekt sjuk och fortsatte till Örebro slott, dit han anlände mellan den 20 och 25 april 1436.

1710

1720

Nyköpingshus


Mot Västergötland, Dalsland och Skåne

Ytterligare en styrka under ledning av Engelbrekt själv, tågade mot Örebro. Uppgörelsen som  man hade gjort med fogden tidigare var att han skulle lämna över slottet efter sex veckor om han inte fick förstärkning. Avtalet uppfylldes nu med hjälp av 1000 mark som fogden fick för att skynda på verkställandet av avtalet. Som hövitsman på slottet i Örebro blev nu Engelbrekts bror Nils Engelbrektsson. Från Närke drog man vidare till Värmland och Dalsland där Edsholm och Dalaborg erövrades. Engelbrekt tågade vidare med sina styrkor mot Halland (Danmark), till Varbergs slott och Falkenbergs slott. Fogdar på de båda borgarn var två danska stormän, far och son Tott. Med Axel Pederson Thott gjorde Engelbrekt ett avtal som gick ut på att borgen i Varberg fredades till danskarna medan länet i övrigt gick till svenskarna, skatten skulle delas lika.

Fogden på Falkenbergs slott, Åke Axelsson (Tott) satte slottet i brand och evakuerade det sedan sjövägen.



Freden i Halmstad

Efter Varberg fortsatte man att inta Halmstad och där fick man veta att en trupp från Skåne väntade på dem i den befästa staden Lagaholm (Laholm). Skåningarna gjorde upp med Engelbrekt om fred mellan Skåne och Sverige med tolv månaders uppsägningstid. Avtalet med skåningarna och herr Axel Pedersson gjorde att man hade en fördel mot kung Erik. Man kunde under senmedeltiden göra sådana här separata freder. Nu lämnar Engelbrekt Halmstad och hans styrkor återvände till Sverige och Stockholm.

Otto Snaps och han var en grym och hänsynslös fogde. Otto satte sig till motvärn mot belägrarna, de gick till storms mot borgen i skydd av vassar ock skragar (ett slags belägrings-verktyg som jag ska försöka forska kring).  Borgen tog eld och Otto gav sig. Bönderna ville slå ihjäl honom men han  räddades till livet av härföraren Herman Berman. Samma tema går igen vid varje borg som man belägrar och intar, Trollaborg söder om Värnamo

Bedriften!

Engelbrekts strategi byggde på folkresning. Hans förmåga att leda riket till ett samlat uppror mot kungen och att på så kort tid erövra stora delar av kungamaktens maktcentra måste anses vara en enastående bedrift. Överallt i riket uppbådade han lokalbefolkningen som sattes att belägra traktens fogdeborgar, och på kort tid var hela Sverige i Engelbrekts händer.

3 maj 1436 på en holme några kilometer från Göksholm. Magnus Bengtsson (Natt och Dag) med yxan bakom ryggen, i nästa sekund är inte Engelbrekt Engelbrektsson mer...

Ruinen efter Falkenbergs slott

Engelbrekts vapen som finns i Arboga kyrka.

Tre halva liljor.

Mot Jönköping och Småland

Under ledning av väpnaren Herman Bermen gick en styrka mot Jönköping. Då man kom till Huskvarna och Rumlaborg sattes den genast under belägring. Slottsfogde på Rumlaborg hette

Västerås slott med det ursprungliga kärntornet i det nordvästra hörnet . Samma torn som Engelbrekt intog 1434.

Några av borgarna som togs

Teljehus. (rekonstruktion)

Nyköpingshus

Örebro slott

Ringstaholm (rekonstruktion)

Vadstena slott

Rönö slott enligt Erik Dahlberg

Stegeborg

Stegeholm  (tekning 1700 talet Stegeholms ruin)

Rumlaborg enligt Erik Dahlberg

Ruinen efter Piksborg

Ruinen efter Edsholm

Dalaborg (rekonstruktion)

Älvsborgs slott (rekonstruktion)

Varbergs slott

Ruinen efter Axvalla hus enligt Erik Dahlberg

Opensten slott (rekonstruktion)

Borgkullen där Örestenhus stod

Så var ett svenskt krig, Engelbrektsupproret, till ända, frid vare med er!

RIKSFÖRESTÅNDARE
STEN STURE den äldre
1470-1497

Erik av Pommerns Unionssigill


Överst till vänster finns de danska lejonen 

Överst till höger är symbolen för Kalmarunionen

Nederst till vänster svenska Folkungaättens lejon           Nederst till höger det Pommerska lejonet 

Mitt i korset finns det norska lejonet med Olovsyxan

Halmstad slott  (anno 2016)

och Piksborg vid sjön Bolmen väster om Ljungby.