RAÄ Fornsök   -   Ås 190


Fredag, 28/4 2017, min farfar Tages 108-årsdag. Tänk vad coolt det hade varit om han varit levandes idag.


Tages årsdag sammanföll, kanske av en slump, med den dag då jag betalade min årliga medlemsavgift i Socialdemokratiska partiet.


Hade varit mycket intressant att med Tage dryfta mänsklighetens mysterium som sådant, samt även de mer begränsade frågor som rör de historiska skeendena i vår del av världen som jag numer finner så oerhört spännande.


Kände idag vid mitt skrivbord i Mölnlycke att jag närde ett direkt behov av att besöka vår historia.


Hade inga planerade utflykter framför ögonen, utan satte mig i bilen och körde söderut. Efter någon kvart eller så märkte jag att jag var på väg mot ett nästan bortglömt kloster,  Ås kloster strax norr om Varberg.


Enligt GPS:en var jag nu nästan framme, kändes lite obekvämt då jag fann mig parkerandes mitt på en gårdsplan.  Jag steg ur bilen på gårdsplanen till Ås kungsgård, tog några steg och fann mig stå bredvid en traktor av fabrikat John Deere.


Jag var en aning dåligt påläst inför detta historiska nedslag, sökte efter synliga lämningar efter klostret utan framgång.  Förstod dock att jag var på rätt plats då jag efter en stunds studier av läget för denna kungsgård kunde konstatera det höga läget i landskapet, precis i närheten av Viskans utlopp i Kattegatt. 


Vidare såg jag en oerhört vacker parkliknande kulle  alldeles bakom (norr om) kungsgårdens huvud-byggnad, med utsikt över Viskan och strax västerut kunde jag ana västerhavet....en mycket vacker plats helt enkelt. 


Här på denna plats ansåg franska munkar vid 1100 talets slut att här är platsen för ett kloster.


Vid tiden för Ås klosters grundande, 1194, var området  för övrigt danskt.


Tisdagen 4 juli skjutsade jag Frida till Frillesås där hon skulle sammanstråla med ett antal skolkompisar för umgänge och övernattning. 


Från Frillesås är det inte långt till Ås kloster vilket aktualiserade ett återbesök för att söka finna de lämningar efter munkarnas laxfiske i Viskan som enligt mina studier ska finnas kvar att beskåda.


Jag tog mig till Åsbro gamla gästgivaregård och körde över den fina stenvalvsbron och parkerade.




Studera kartan först, kör sedan via E6, vid trafikplats 56, kör mot samhället Åskloster, när du når  Åsklosters kungsgård är du framme.

För att ta sig till den plats jag menade att finna laxgårdarna tvingades jag följa södra sidan av Viskan. Här var mycket svårframkomligt och efter 150 meter stötte jag på en fiskare som tipsade mig att gå tillbaks och istället gå förbi gästgivaregården och fram till ett hus ett stycke ovanför Viskans dalgång.  De som bodde i huset skulle vara vänliga människor och deras tomt gick ända ned till Viskans strand i höjd med laxgårdarna.


Sagt och gjort och redan före infarten till tomten såg jag stora stenkonstruktioner mitt i Viskan, där var dom, rester efter munkarnas laxgårdar.


Inne på tomten mötte jag en trevlig herre i 80 års-åldern som var i färd med att måla huset.  Han steg  vigt ned från stegen och satte igång hörapparaten innan han välkomnade mig.


Vi hade en trevlig pratstund och jag fick en hel del intressant historia med mig om sådant som stundat vid denna plats genom åren, även en del fiskarhistorier från farbrorns ungdom.


Bl.a visade det sig att han bott i huset i 56 år och att det var han som skött om lämningarna genom att såga ner träd och sly på stenfundamenten.  Nu var han för gammal för detta arbete och jag kunde se att det nu växte stora träd på lämningarna. Trädens rötter spränger sönder stenkonstruktionerna.


Sorgligt att ingen hembygdsförening eller kanske närmsta museum kunde ta på sig ansvaret att sköta dessa fina lämningar.  


Kompletterande bilder från denna utflykt finns längst ned på sidan.


Ås kloster var ett munkkloster inom cisterciensorden och det stiftades 1192 och anlades 1194 av munkar som utflyttat från det 1161 grundade Sorø kloster, på Själland.  Det har byggts upp gradvis under de följande århundradena.  Byggandet möjliggjordes av ökade resurser i form av donationer och genom inkomster som munkarnas olika näringar inbringade.


Marken som klostret kom att byggas på donerades initialt av kung Valdemar Sejr (dansk kung, regeringstid 1202-1241).  I den unika handskriften Valdemars jordebok kan man läsa att kungsgården Ås doneras till klostret.  Exakt var denna kungsgård har legat sägs idag vara osäkert.  Själv menar jag att det borde väl vara så att den mest självklara platsen för denna kungsgård är just den plats som klostret kom att byggas på, men jag är ju endast lekman, så notera  denna tanke så som en helt privat gissning.


Under 1300 talet då Halland var i svensk besittning fanns givetvis andra som var villiga att donera, Magnus Eriksson (kung av Sverige 1319–1364) var en utav dem.  Enligt källorna ska två av konung Magnus Erikssons och drottning  Blankas, i späda år, avlidna barn blivit begravda vid Ås kloster.

Marken runt murarna utgjordes till stor del av trasiga tegelstenar. Dessa mängder av kasserat tegel kommer från rivningen av klostret.  På danske kungens (Kristian IV) order revs klostret mot slutet av 1500 talet. Man behövde då sten och tegel till Varbergs fästning, man tog då allt som kunde återanvändas, det tegel som inte var fullgott när man knackat bort murbruket kastades ner.

Här syns det medeltida stengolvet.  Tänk att på detta golv har franska (och danska) munkar, som utvandrat till Sverige för att bygga sitt kloster och för att lära nordborna ”den rätta tron” under sent 1100 tal, satt sin fötter. Här har de utfört sin gärning, spridit sin stora kunskap i olika fack, här har de levt sina liv, här har de lämnat livet och ligger nu jordade norr om dagens Åskloster kungsgårds mangårdsbyggnad...      Bild från utgrävningen 2011.

Ås kloster

Efter påtryckningar av en grupp entusiaster genomfördes 2009 - 2010 en undersökning av området med georadar varpå man fann lämningar av byggnader under jord, det visade sig vara just vad man länge trott, ett kloster !! 

Utgrävningar

Man fiskade i Viskan och i havet och man hade boskap och egen smörproduktion, det enda man tvingades importera var metall, fönsterglas och kalk.  Man var således i stort sett självförsörjande.


Klostret skadades svårt under Grevefejden 1535 och bara ett år senare, i samband med den danska reformationen 1536, upphörde klosterväsendet och mot slutet av 1500 talet påbörjades rivningen av klostrets byggnader då den danske kungen (Kristian IV) behövde sten och tegel till Varbergs fästning. 


Denna grundliga rivning av klostret är troligtvis en av anledningarna till att vi idag vet så lite om klostret idag.


Under 1600 talet anlades istället en kungsgård med boningshus och ekonomibyggnader på platsen. Nuvarande bebyggelse på platsen är från 1800 talet.

Dagens Åsklosters kungsgård från söder anno 2017. Precis här, under marken vid nuvarande kungsgård, låg klostret och själv gissar jag att den ursprungliga kungsgården Ås, som donerades av kung Valdemar Sejr, låg precis här även den.

Nedan redovisas något ur rapporter från de arkeologiska utgrävningarna  av  klostret. 

Här ovan syns dagens kungsgårds gårdsplan med sina tre rondeller med resultatet av de under 2009 och 2010 genomförda georadarundersökningarna redovisade. De kraftiga grå markeringarna visar de murar efter väggar som man hittills funnit.  Området norr om huvudbyggnaden undersöktes 2009 och radarbilderna uppvisade inga spår efter byggnader. Troligtvis har området använts som kyrkogård, en uppfattning som stöds av lantmäterikartan från 1759, där denna yta betecknas ”kyrkogård”.

Del av lantmäterikartan från 1759, Åsklosters kungsgård.   Den digitala originalkartan medger ingen större förstoring, ni får helt enkelt lita på mig, det står ”Kyrkogård” angivet alldeles norr om 1700 talets Åsklosters kungsgård.

DAGENS  HUVUDBYGGNAD

DAGENS  ÖSTRA  FLYGEL

DAGENS  VÄSTRA  FLYGEL

  1. 1.  SÖDRA  LÄNGAN

  2. 2.  ÖSTRA  LÄNGAN

  3. 3.  TILLBYGGNAD

  4. 4.  KYRKANS  VÄSTGAVEL

  1.

  2.

  3.

  4.

NORR

Utgrävningarna har fortsatt under 2012 - 2013. De senaste framstegen i undersökningarna av Ås kloster som jag kunnat läsa mig till är att man nu kunnat bestämma kyrkans bredd, hela 21 meter bred är den !!  Det är en STOR kyrka !!


Man har också hittat resterna av en mindre ingångsportal vid kyrkans nordvästra kortsida. Sådana portaler är ovanliga på cistercienserordens kyrkor.  Ordern var och är sluten och under medeltiden var det ingen självklarhet att några andra än munkarna hade tillträde till klosterkyrkorna.  Den här portalen var troligen en ingång till klosterkyrkan för allmänheten. Munkarna gick in i kyrkan via klostrets övriga byggnader.


Portalen är troligtvis från åren kring 1400.  Den är byggd i tegel och rik på detaljer med formtegel såväl rundade som trekantiga tegelstenar.  Många stenar är dessutom glaserade och fogarna är mönstrade med en rand från mursleven, måste varit en stor upplevelse för vanliga bönder att träda in i kyrkan.  Portalen är relativt väl bevarad och unik i sitt slag.

Bild av ena sidan av portalen, notera det vackra formteglet.  Bilden är från utgrävningarna.

En annan upptäckt som förvånar är den mur som man hittat under den östra längans grundmur. Den östra längan är byggd under sent 1200 tal eller tidigt 1300 tal och det verkar som att den delvis är uppförd på en äldre byggnads murar.


Det har alltså funnits bebyggelse här tidigare.  Kanske byggde munkarna först ett mindre hus och ersatte det med ett större när de fick möjlighet,  eller låg här en stor gård tidigare...  Eller kan det möjligtvis vara så att här har legat ett annat kloster?  


Det finns de som menar att det först låg ett benediktinerkloster här. Historiskt finns många exempel på cistercienserkloster som började som benediktinerkloster och det är då inte alls otroligt att detta förhållande gäller  även för  Ås kloster.


Det finns indikationer som talar för att cisterciensklostret inte är det första kloster på platsen. Först och främst platsen som valdes för klostret, den är inte en typisk sådan för ett cistercienskloster.  Dessa hade ett för medeltiden avancerat vattensystem med rinnande vatten i flera delar av anläggningarna och klostren är således normalt byggda nära vattendrag så att vattnet lätt kan ledas in på klosterområdet.  Men Ås kloster ligger uppe på en höjd, vilket ju försvårar möjligheten till rinnande vatten.  Denna omständighet tyder på möjligheten att här först kan ha legat ett benediktinerkloster.

Huruvida det kommer att bli ytterligare utgrävningar har jag inga uppgifter om.  Det handlar väl som vanligt om om ekonomiska medel kan erhållas eller ej, man blir vid denna tanke lätt orolig jag menar vi befinner oss ju utanför de uppländska markerna och då brukar inga resurser finnas för arkeologiska utgrävningar.   Vi kan bara hoppas.

Här bakom Åsklosters kungsgård, alltså norr om den forna klosterkyrkan, låg munkarnas kyrkogård, en oerhört vacker plats, som en lund bland vackra ekar.  Jag tror inte platsen har förändrats mycket under de 800 år som passerat sedan klostret byggdes.

Står här på klosterkyrkogården och blickar norrut, Viskan kan anas framför trädranden.  Gissar att någonstans där borta i Viskan hade munkarna sina laxgårdar.


Munkarnas laxfiske var orsaken till en skism mellan Ås kloster och grannklostret i Gudhem. Nunnorna i Gudhem menade att man drog upp så mycket lax i Ås att nunnorna i Gudhemsklostret blev utan.

Klosterkyrkogården norr om klostret.

Här står jag på gårdsplanen framför Åsklosters kungsgård anno 2017, samtidigt står jag framför Ås klosterkyrkas sydfasad anno 1194 som stod strax bakom trädet mitt i bilden. 


Kyrkan låg alltså här på åsens högsta punkt, traktens vackraste plats och klostret låg i anslutning härtill, öster om kyrkan.


Och kyrkan var stor, faktum är att  dagens kungsgård (från 1800 talet) som kan tyckas stor, lätt skulle kunna rymmas i kyrkans mittskepp !  (Klosterkyrkan var treskeppig)

Där på åsens högsta punkt, på samma plats som dagens Åsklosters kungsgård nu ligger, byggdes år 1194  Ås kloster av franska cisterciensmunkar. Kanske fanns där då redan tidigare byggnader, kanske till och med ett benediktinkloster.

Ett film-svep över klosterkyrkogården och vidare till platsen för den forna klosterkyrkan.

Ås kloster  anno  2017

Som ett exempel på munkarnas högt stående kunskaper inom hantverk och formgivning vill jag nämna dopfunten i Landvetters kyrka som tillverkades av munkarna någon gång under slutet av 1200 talet. Dopfunten är utförd i täljsten och är Landvetter kyrkas äldsta föremål. Dekorationen på funten är väl genomtänkt och symboliserar det heliga landet (dagens Palestina). 


Franska korsriddare fann mönstret och tog hem det hem till Frankrike någon gång i slutet av 1000 talet och början av 1100 talet.  Från just Frankrike vandrade cistercienserna upp till norden och förde med sig idéer och innovationer till våra breddgrader.  Det var mot den bakgrunden som denna dopfunt fick sin form och sitt mönster genom munkarna från Ås kloster.


Mönstret föreställer paradisets trädgård och mitt i trädgården är livets vatten, dopvattnet. Man får tänka sig att dopfunten en gång varit bemålad och strålat vackert i levande lågors sken.  Idag ligger en förgylld grund täckning överst på funten.  Lyfter man på den ser man det ursprungliga större och djupare dopkaret.


Vid tiden då funten först kom i användning genomfördes dopceremonin generellt i Sveriges kyrkor genom s.k. nedsänkningsdop (submersion). Man sänkte ned barnen stående till brösthöjd. Denna dopmodell förekom i viss mån fram till 1600 talet men kom sedan att ersättas av vår nutida metod då man endast begjuter barnets panna med dopvatten (affusion). 


En av anledningarna till att att nedsänkningsdopet försvann var att många barn blev sjuka, förkylda, efter ceremonin då kyrkorna saknade uppvärmning.  Dessutom hade många vid den tiden en lång väg hem efter dopet, till fots eller med häst och vagn.  Det kan inte varit skönt att döpas under, låt oss säga 1200 talet, vid vintertid i iskallt dopvatten.


Faktum är att denna gamla dopmodell åter kommit till heders just i Landvetter kyrka. Personalen på Landvetter-Härryda Pastorat berättade för mig att för bara ett par år sedan återupptogs nedsänkningsdop som en alternativ dopceremoni för de som så önskar.  Idén framkom genom ett förslag av en nyanställd diakon som då hon lyfte på det förgyllda ”locket” på funten och såg dess ursprungliga djupa ”kar” insåg möjligheten att kunna erbjuda en dopceremoni som bättre anknyter till vår religionshistoria.   Heder till denna kulturbärande diakon !!


Tilläggas ska att nu för tiden sker nedsänkningsdop i 37-gradigt dopvatten samt att Landvetter kyrka numer har uppvärmningsanordningar för kyrkorummet samt att dopbarnet sannolikt får åka bil hem efter dopet.

Ett exempel på munkarnas mycket högt utvecklade byggnadstekniska kompetens är Landa kyrka som uppfördes omkring 1200, strax öster om Åsa i Halland som då var danskt.  Man menar att mycket tyder på att kyrkan byggdes med hjälp av munkarna från Ås kloster.  Framför allt är det kyrkans form som talar för cisterciensisk inblandning i bygget av kyrkan.


Man tror att delar av dagens Landa kyrka är ursprungliga. Den del som anses vara ursprunglig är långhusets västra del, alltså ungefär halva långhuset och den del som ligger till vänster om det sentida tornet på bilden här nedan. Denna del av långhuset bär på medeltida byggnadstekniska drag och torde då vara byggd med inblandning av munkarna från Ås.  Det medeltida koret raserades 1788, varvid kyrkan förlängdes åt öster och fick sitt sentida tresidiga koravslut.


Jag vill redan här meddela att Landa kyrka kommer att presenteras separat under ”Kyrkor & Kloster” på denna hemsida med fördjupad information. Jag kan dock inte låta bli att redan här förmedla något ytterligare om vad man vet om kyrkans historia.

Dopfunten i Landvetter kyrka anno 2017.

Landa kyrka, Halland , en mulen dag i nådens år 2017.

Munkarnas  ”knowhow”

Funten med modernt dopfat framtaget för att passa bättre till modern dopceremoni.

Ursprungliga funtens ”dopkar” utan modernt dopfat. Sprickan i stenen medför inga problem meddelar vaktmästaren, karet håller fortfarande tätt efter 800 år !

Ett fint arbete trots att det är ett, i jämförelse med funtens ålder, modernt sådant.

Dopfunten tillverkades i slutet av 1200 talet och är således Landvetter kyrkas äldsta föremål. 


Själva Landvetter kyrka tros dock  ursprungligen vara byggd under 1300 talet vilket ger att dopfunten initialt kanske ej var avsedd för just denna kyrka. Kanske fanns den i någon annan kyrka under 100 år innan den så hamnade i Landvetter.


Härom kan man inte säga något alls med säkerhet utan vi får helt enkelt vara mycket  glada och nöjda med att den nu finns att studera där den står, längst fram intill koret i Landvetter kyrka.


Mönstret på cuppan föreställer, som  sagt,  paradisets trädgård och mitt i trädgården är livets vatten, dopvattnet. Mönstret visar tydligt stiliserad växtlighet och man menar att mönstret från början varit färglagt. Kanske var det så att hela dopfunten strålat i färg och guldbeläggningar.



Här till vänster visas ett guppigt varv runt dopfuntens kappa, anno 2017.

Tornet är, som vid många av våra medeltida kyrkor, sentida och byggdes strax efter det att koret raserades. Själv blir jag alltid ledsen då jag ser dessa moderna torn, som ju helt dominerar de drabbade kyrkornas fina medeltida arkitektur varpå dessa berövas sitt lågmält vackra uttryck.


Just Landa kyrkas torn ligger på lerjord och tornet är med all sin sten mycket tungt. Vid biskopsvisitationen 1836 uppgavs att tornet skulle ha sjunkit "vid pass tre alnar", vilket är nästan 2 meter.  När man i dag ser kyrkan på håll, ser man att tornet lutar...helt sant, t.om. jag kan se det.

Hans Ström var en lärare i Varberg i 1700 talets Danmark som sadlade om och blev kyrkoherde i Landa kyrka 1760.  Det var under hans tid som Landa kyrkas långhus kom att förlängas. 


Hans var klok nog att dokumentera förändringen genom ovan skiss från 1778. Det är därför vi efterlevande känner Landa kyrkas ursprungliga plan (nedersta planen).

Helt säkra kring Ås klosters munkars inblandning i kyrkobygget kommer vi aldrig att få ety de skrivna dokument som fanns om kyrkans tillkomst förstördes vid en brand i Ölmevalla Prästgård under 1600 talet.

En interiör bild av dagens Landa kyrkas långhus mot koret i öster, notera de fragmentariska väggmålningarna.

Landa kyrka har genomgått flera restaurationer genom åren. Det var tidigt känt att väggarna ägde medeltida väggmålningar under puts och färg. Men det är mycket kostsamt att ta fram och att konservera dylika konstverk varför det har tagit många år av diskussioner före man så år 2000 beslöt att frilägga dessa konstverk.


Det skulle visa sig handla om flera fantastiska bilder, om än fragmentariska, som successivt framträdde på väggarna.  Just detta motiv här ovan beskriver ”detalj ur Gästabudet hos Lazarus”  (Johannes 12:2).

Exempel på fynd från utgrävningarna, glaserad keramik, bemålat glas  och en tand.

Ute i fria luften, utanför koret i öster, ligger denna sten som sägs vara en del av den ursprungliga dopfunten i Landa kyrka.  Delar av resterande dopfunt finns bevarade i Göteborgs Historiska Museum.


Jag har funnit dessa delar i Göteborg och jag menar att återkomma till dessa då jag publicerar Landa kyrkas egen sida.


Även om inga källor berättar om vem som tillverkat denna dopfunt så finner jag det själv naturligt att tillskriva detta arbete de franska munkarna från Ås kloster.

Vidare  utgrävningar ?

Ås klosters sigill från 1377
med texten "S'QVENTUS S'MARIE DE ASYLO”

Ås kloster var Hallands största och rikaste kloster, trots detta faktum är det idag ett av Nordens mest bortglömda.  Ås kloster som även benämns Asylum (klostrets latinska namn) låg på en vacker plats där Viskan har sitt utlopp i Kattegatt, c:a 14 km norr om Varberg och var vid tiden danskt. 


På platsen, där det en gång så storslagna klostret låg, finns i dag Åsklosters kungsgård som är byggd under 1800 talet.  Inga synliga lämningar efter klostret finns idag att studera utan allt ligger under jord. 

Klostret ägde mot slutet av sin existens hela 253 gårdar och ingen av dessa gårdar låg mer än fem mil bort vilket var en mycket stor fördel då man kunde nå alla sina gårdar inom en dag.  


Munkarna besatt tillsammans i sin organisation en otroligt hög kompetens inom många olika områden, byggnadsteknik, agral vetenskap, geografi, administrativ kunskap, samt givetvis inom teologins område.  Kort sagt de var välutbildade och de var kristna och hade tron på Jesus och en Gud.


Klostret hade egen salt- och skogsproduktion samt även tillgång till lera och sand för egen tegelproduktionen.

Valdemar Sejrs sigill.

Klosterkyrkogården mot Klosterfjorden i väster.

Var cistercienserna först vid Ås ?

Kyrkan  var  stor...

En mindre yta frilades varvid man fann delar av klostrets östra länga samt en tillbyggnad till denna som daterades till 1200 - 1300 talet. Man insåg att man äntligen funnit Ås kloster !!  Den sydöstra delen av klosterlängan visade sig fortfarande ha kvar sitt medeltida stengolv. Murarna låg endast några cm under markytan.

Kristian IV kung av  Danmark och Norge  1588–1648

Reviderad 170705 med Laxgårdar !
Munkarnas  laxfiske

I samband med någon donation till klostret, kanske redan vid den första då kung Valdemar Sejr donerade marken för klosterbygget, tilldelades munkarna enskild rätt att fiska i Viskan. 


Detta kom att leda till ett, för tiden, storskaligt fiske c:a 5 km uppströms Viskan. Här anlade munkarna ett antal laxgårdar tvärs över Viskan.


Laxgårdar kallas ibland även för laxkar, laxkista, eller laxtina. I lugnare vatten bestod dessa konstruktioner av enkla spärranordningarna byggda av ris-flätade staket.


Däremot i strida strömmar, som i t.ex här i Viskan, krävdes kraftigare konstruktioner.  Dessa laxgårdar bestod av stora lådformade träburar mellan kraftiga stenkistor av kallmurad sten.  Dessa burar/lådor var uppbyggda av grova spjälor med mellanrum anpassades för att önskad storlek av lax ej kunde passera igenom.

I detta suddiga utdrag från Google Maps syns munkarnas stenkistor tvärs över Viskan.  Till höger syns Ås-bro som är en stenvalvsbro byggd under 1800 talet och intill vägen syns den långsmala byggnad som är gamla Ås gästgivaregård.


Om någon föregångare till dagens 1800 tals-bro över Viskan har jag ej lyckats finna men säkert har det funnits sådana.  Mina studier pekar på att här har förbi Åsbro över Viskan gick troligen den förhistoriska färdleden genom Viskans dalgång mellan nuvarande Borås och Varberg.  För mycket länge sedan fanns säkert ingen bro alls utan platsen var ett vadställe, Viskan är grund just här. De leder som fanns fram till c:a 1600 talet var förmodligen endast mycket enkla körvägar eller ridstigar.


Jag tänker att just här vid det gamla vadstället över Viskan har färdats mycket resande folk, fredliga eller krigiska, i alla tider. Hisnande känslor kommer över mig när jag ställer mig i Viskans vatten vid dess norra brofäste (mina kängor är vattentäta men andas ändå). Vilket slit man måste haft under, låt oss säga 1400 talet, vid t.ex en förflyttning av en stor krigshär på väg öster- eller västerut.

STENVALVSBRO

ÅSBRO GÄSTGIVAREGÅRD

MUNKARNAS STENKISTOR

Ingången till laxgården bestod av två tätt placerade spjälväggar med en lagom bred springa emellan så att laxen kunde gå mot strömmen och in i buren genom denna, för att sedan inte komma ut.  Laxgårdarna var alltid fasta anläggningar som vittjades med håv eller huggkrok.


Munkarnas fiske var en viktig inkomstkälla samt försåg dem även med föda för egen del.  Och fisket gick tydligen riktigt bra, så bra att nunnorna i Gudhem klagade och menade att man drog upp så mycket lax i Ås att nunnorna i blev utan.  Som jag har förstått i mina studier löstes skismen genom att munkarna helt enkelt skänkte nunnorna lax i omfattning så att de blev nöjda.

Åsbro  anno  2017

Vid 1600 talets mitt organiserades skjutsväsendet.  I gästgiveriförordning 1649 presenterades en organiserad förbättring av vägnätet i Sverige. Gästgiverierna hade skyldighet att hålla hästar samt ge kost och logi. Gästgiverierna låg på ca två mils avstånd från varandra.  Hemmanet Åsbro var tidigt ett kombinerat jordbruk med gästgiverirörelse.


Gästgivargårdarna var samlingspunkt för folket i trakten, och gästgivarna hade monopol på krogverksamheten. Alla varor inte minst sprit fraktades på pråmar i Viskan upp till Åsbro där det fanns en lastageplats strax väster om gården.


Lena Rolfsdotter, barnbarn till de som sist drev gästgiveri på Åsbro, har återvänt till sin hembygd och bebor nu (2017) det gamla gästgiveriet. Lena är textilkonstnär och driver också ett kattpensionat i en av ekonomibyggnaderna.

Här kommer jag mot Åsbro gästgivaregård, troligtvis färdas jag på den förhistoriska färdleden genom Viskans dalgång mellan nuvarande Varberg och Borås.  Strax kommer jag till 1800 tals-bron över Viskan, men för mycket länge sedan var det antagligen bara ett vadställe.

På Johan Söderlings geografiska karta över norra Halland från 1717 är Åsbro gästgivaregård markerad.  Har sökt information om denne kartograf utan att hitta någonting alls. 


Ovan karta fann jag på Lantmäteriets hemsida under ”Lantmäteristyrelsens arkiv” - M14 - Över norra Halland - 1717.

Johan Söderlings teckenförklaring anno 1717.  Kaffekannan betyder såklart Gästgivaregård.

1800 tals-bron mot sydväst, taket på Åsbro gästgiveri syns över bron.  Precis här har före denna bro funnits andra broar och en gång i en ännu tidigare epok har här varit ett vadställe.  Just här är en definierad plats som väldigt många människor passerat genom århundradena, i krig och i fred, på sin resa mellan dagens Borås rep. Varberg.

Från bron västerut, nedströms, någonstans här ska lämningarna finnas....

Innan jag hamnar i en trädgård får jag syn på dessa stora stenkistor mitt i Viskan, jag är på Viskans södra sida, riktning nedströms....där har vi munkarnas lämningar.... i 800 år har de legat här mitt i strömmen !!!

Från den trevlige herrens trädgård, södra sidan av Viskan, nedströms. Jag räknar till fem stenkistor således fanns här sex laxgårdar.

Jag tog även titt från Viskans norra sida, här nedströms.

På väg tillbaks mot bron längs Viskans södra sida stöter jag på denna lämning.  Efter samtal med den trevlige herren i sin trädgård får jag veta att detta är ruinen av en gammal skvaltkvarn (typ 1800 tal).

Här syns tydligt en kaffekanna vid Åsbro (mitt i bilden) vilket betyder att här finns ett gästgiveri, se nedan ”Carachteres Explicatio Notarum”.

Endast en stenkista är hyfsat intakt idag.  Träd och sly spränger sönder kallmurarna, sorgligt att vegetationen inte efterhålls.  De kommer inte stå kvar många år till.

Södra sidan, motströms.

Från norra sidan, den trevlige herrens egendom till vänster i bild.

Norra sidans land-fundament i förgrunden.

Land-fundament.

Norra sidans land-fundament mot väster, nedströms.

Tilläggas skall att det laxfiske med laxgårdar som munkarna startade under tidigt 1200 tal fortsatte i annan regi efter det att munkarna tvingats lämna klostret.  Faktum är att den gamle herren som jag pratade med berättade att laxfisket i munkarnas laxgårdar upphörde först en bra bit in i 1900 talet, jag tror att han uppgav 1948.  Det betyder att fundamenten säkert har underhållits och kanske förstärkts i modernare tider, men oavsett så är stenkistorna byggda av munkarna vid Ås kloster.