• inget RAÄ-nummer •


Söndagen 10 januari 2016 var en riktigt tråkig söndag. Den fina snön som hade kommit för två dagar sedan höll nu på att förvandlas till en tjock matta av blöt gröt. 


Himlen var dessutom djupt gråtung.  Dessa natur-tillstånd i kombination med att det var just en söndag gjorde mig en smula deprimerad.


Kände då att jag hade ett stort behov av att återkoppla till vår historia genom att göra några studiebesök  i nämnda historia.


Denna studieresa kom att bli besök vid ett par gamla kyrkor i Västergötland strax söder om Vårgårda.




Efter ett inledande besök vid Asklanda kyrka utanför Vårgårda, fortsatte jag i rask takt till närbelägna Algutstorps kyrka.  Den vackra 1100 talskyrkan ligger strax öster om Säveån omkring en kilometer söder om Vårgårda.


Den ursprungliga kyrkan byggdes sannolikt mot slutet av 1100 talet av gråsten och var initialt endast hälften så stor som den nuvarande.  Förmodligen hade kyrkan i sitt ursprungliga skick ett smalare rakt avslutande kor.

Alldeles söder om Vårgårda utmed väg 42.

Algutstorps  kyrka  anno  2016

I kyrkans korvägg sitter en sten inmurad vilken sägs ha tjänat som en brynsten på vilken traktens manfolk vässat sina svärdsklingor och bajonetter innan de marscherat ut i krig för kung och fosterland.  Detta lär vara den enda stenen i sitt slag som finns kvar i hela Sverige!


Stenens yta är densamma som man finner hos ett bryne, och att den är använd kan man se.  Stenen ansågs bringa såväl framgång som lycka.  Men eftersom man inte fick ta in vapnen i kyrkan så placerades stenen på utsidan, så nära altaret som möjligt.

Algutstorps kyrka anno 1923

Tänk vad fin kyrkan hade varit utan det missanpassade lilla 1700 talstornet!

Återbesök  sommaren  2020,  nu  med  invändig  okulär  besiktning  av  kyrkan.  Se  längst  ned !

Återbesök  anno  2020

Mot nordväst - anno 1923.

Här syns den lätt berömda bryn-stenen på korväggens utsida.  Här sägs traktens manfolk ha vässat sina svärdsklingor och bajonetter innan de marscherat ut i krig för kung och fosterland.

Brynstenen.

Mot koret.  Målningarna i taket av Yttersta domen från 1750 kan uppfattas nästan naiva. Mästaren till arbetet tillskrivs Sven Kinnander, en av de sista som verkade inom den långlivade s.k. Läckö-skolan    .

Den vackra dopfunten med vacker palmett-dekor bedöms vara ett 1200 tals-arbete.  Kanske är funten kyrkans  ursprungliga dito ...?

Funten med urtappningshål.

Stor respekt ... för de som här levt sina liv ... och för alla de fantastiska hantverkare som arbetat här.

Mina källor är många och av olika karaktär.  Mycken information hämtar jag från diverse artiklar på internet, allt från artiklar på Wikipedia till publicerade avhandlingar.  Information hämtar jag även ur facklitteratur, studentlitteratur, arkeologiska rapporter, skrifter av amatörforskare, Riksantikvarieämbetets Fornsök samt från nytryck av t.ex lagböcker,  jordeböcker och krönikor.


Mina egna teorier och beskrivningar kommer således ur en mix av olika källor, därav kommer källhänvisningar förekomma mycket sparsamt i mina texter.  Endast i de fall jag uteslutande använt en eller ett fåtal källor för samma artikel anges dessa endast  summariskt, alltså utan noter i mina texter.

KÄLLOR

*

Läcköskolan var en grupp av konstnärer som Magnus Gabriel De la Gardie samlade omkring sig under senare hälften av 1600 talet.


Läcköskolan kom att få betydelse framför allt inom det västsvenska dekorativa måleriet långt in på 1700 talet.

*

NOTERBARA KÄLLOR FÖR DENNA ARTIKEL

En utvidgning och restaurering utfördes under åren 1748-1750 varpå kyrkan fick sitt nuvarande tre-sidiga kor. 


Det lilla trätornet tillkom år 1770 och då flyttade man samtidigt klockan med det vackert klingande namnet Maria Magdalena som tidigare hängt i en klockstapel intill kyrkan.